Även schack har sina genus. Det är kring kungen som hela spelet kretsar – men det är drottningen som är brädets mest fria pjäs. Finns det någon som anför att dessa genusroller är föråldrade? Ja, kanske.
De personerna är i så fall inte särskilt högljudda.
Datorspel däremot har fått sina genusroller skärskådade. Särskilt de senaste tio årens grafiska representationer av figurerna som spelaren styr. Eller storyn som spelaren engagerar sig i. Vad jag tycker är intressant är att de första, grafiska, spelen inte hade några självklara genus. Vilket genus hade strecket i Pong? Eller Breakout? Vad var Tetris för genus… Så där innerst inne?
Ja, jag vet att Pacman hette just PacMAN – men själva figuren var ganska genusneutral. Eller rent av lite feminin, när jag tänker efter. Pacmans tuggande i labyrinterna påminner mig om skörderitualer och förhoppningen om nya grödor (ny bana) och fortsatt liv. En slags fruktbarhetens Freja i speltappning.
Donkey Kongs hoppande rörmockare och väntade prinsessa kanske kan ses som en tidig modell för “kvinnan i nöd och den räddande riddaren”. Eller inte. Det kan lika gärna ses som en representation av yin och yang: Det väntande och det framåtskridande. Det agerande och det inaktiva. Låt oss leka med tanken att Donkey Kong egentligen handlar om att spelaren ska närma sig sin passiva sida (yin) genom den aktiva delen (yang) av personligheten. Genom att sammansmälta dessa motstående krafter, störtas det disruptiva underjaget (apan) ner i avgrunden.
Diskussionen om genus i datorspel är viktiga. För de innebär att de digitala världar och berättelser vi ägnar oss åt är viktiga. De har en betydelse. De kräver att var och en gör sin egen analys och tolkning. För vi vet faktiskt inte vad som döljer sig bakom spelfigurens mask, förrän Samus släpper ut sitt hår…
Foto: Nolanus, ljussättning: Danny B
