I ett dystopiskt alternativt 1990-tal beger sig en tonåring och hennes robot Skip ut på en resa genom USA.  Men det är ett land i spillror, där ny teknik verkar ha slagit fruktansvärt fel.

Simon Stålenhag visar i sin tredje bok att han inte bara ha en konstnärlig talang utan även en med ord. Historien i Passagen växer långsamt fram och berättas i jagform av den tonåriga huvudpersonen. Hon berättar både om vad som hänt tidigare och vad som händer nu. Bilder och text förstärker varandra och vissa delar berättas endast med bilder. Jag gillar greppet att inte förklara allt i början, utan att långsamt förklara låta läsaren undra. Vissa saker, som slutet lämnas även öppet för tolkning.
Det enda problem jag har med historien i sig är att huvudpersonen har en bakgrund med mycket elände. Så pass att det balanserar på gränsen till att bli för mycket. Det är inte orealistiskt, och det förklarar vissa av hennes handlingar. Men ändå kan jag inte släppa tanken på hur nära det blir till överdrift.

Världen som Stålenhag berättar om och visar är skrämmande. Speciellt de drönarrobotar som påminner om någon form av maskotar skapar ett ordentligt obehag hos mig. Men även historien i sig skapar en liten klump i magen. 

Formatet på boken gör den lite klumpig att hantera. Men jag inser såklart att det hade varit svårt att presentera bilderna på annat sätt.

Ett större problem som jag ser det är att en stor del av boken utspelar sig på morgon eller kväll. Bilderna har därför ett skumt ljus. Jag tycker om att läsa på kvällen, och  med min sänglampa som enda ljuskälla var vissa bilder svåra att se ordentligt. Något som verkligen är synd.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Den är vacker, melankolisk och välskriven. Med en intressant historia berättad på ett sätt som får läsaren att vilja veta mer och aldrig skriver en på näsan.

Förövrigt är filmrättigheterna för Passagen sålda till Hollywood bolaget Russo Brothers, hur det går och när filmen kommer får framtiden avgöra.