Jag vet folk som sålt sommarstugan och bara spenderar all möjlig tid med hela familjen i fantasins värld. -Nördarnas husvagnsfamiljer liksom!
De flesta lajvare är överens om att det finns få umgängesformer som är bättre än att släpa med sig ungarna på lajv. Men vissa passar det inte. I vårt fall har varken vi haft orken eller velat avprioritera allt runtomkring. TV-programmet Barda har alltid lockat, boffersvärden har gått varma hemma och hen har till och med följt med som statist på inspelning av nämnda tv-program. Intresset har alltså alltid funnits, men inte lusten att utsätta sig för det okända. Det okontrollerbara.
För faktum är att de flesta lajv har några inbyggda spärrar för att ha med sig barn. Det finns naturlig önskan att inte spelet ska brytas mer än nödvändigt och de flesta lajv har målgruppen unga vuxna. Med all rätt, det är en deltagardriven hobby och det kan anses vara fånigt att kräva anpassning för en sekundär publik. Man får aldrig missta lajvupplevelsen för ytterligare ett High Chaparall eller Astrid Lindgrens värld. Dessutom finns det inte något som stör min egen illusion mer på lajv än när småskitar springer runt med stora vapen och “koboldar”. För oavsett om det är kaotiska vänskapsfighter med varandra eller om föräldrarna tutat i en tioåring att hen kan spela en stor krigare som förväntas kunna möta sig med andra mäktiga roller så uppstår det en obalans i den gemensamma överenskommelsen om att driva storyn framåt. Respekten för spelet försvinner när föräldrar inte har pli på sina ungar. För oavsett om det är lek för dem, så är det inte lek för alla deltagare som betalat tusentals kronor och investerat månader av förberedelser för att få ut en så intensiv upplevelse som möjligt.
Men döm ändå om den befrielse som uppstod när vi fick nys om det renodlade barnlajvet Bråkköping i Berghems Lajvby utanför Skillingaryd. Alltså inte ett lajvjippo eller äventyrsstig som så många andra, utan ett lajv där både barn och vuxna var välkomna att delta med roll, men där hela fokuset ligger på barnens upplevelse. Något lägre dräktkrav och helt mundan mat så att knoddarna ska orka ha så kul som möjligt. Alla barn har möjlighet att brodera ut sina roller och framförallt spela väpnade roller eller magiker, oknytt o.s.v. men de vuxna står lite bakom och tar den aktiva roll de vill, så länge det förstärker barnens upplevelse. Vi bestämde oss för att ge det ett försök under en av lajvets tre dagar. Så eftersom vi bor ganska nära området åkte vi dit under lördagen som var lajvets hela speldag.
Vi hade nog inte fattat omfattningen riktigt, för hemsidan som visserligen var ganska matnyttig, hade sådär lagom mycket förhandsinformation när vi gjorde våra förberedelser. Kvällen innan dök vi dock in igen och inser att världsbilden utökats abnormt. Det är rikligt utvecklade värdsbeskrivningar och mycket avancerade regler som väl skulle passa på vilket enklare normallajv som helst. Vi bara “shiiit”, tills vi drog oss till minnes alla miljarder lajv vi varit på, superförberedda med dunderkoll på allt och ingenting, men där mött nyckelroller som inte ens har koll på huvudstaden i landet vi spelar i heter. Det gör oss chillax, i kombination med mantrat:
“Det är ett barnlajv, hur stor koll kan de egentligen ha?”
[dropcap size=dropcap]D[/dropcap]en handelsresande familjen Vindel (alltså vi) vandrar trötta och hungriga mot den i spelet välkända metropolen Bråkköping. Väl där, i Berghems karaktäristiska bymiljö, möts vi av ett vrål. Det pågår organiserade kamper mellan de barn som vill mäta sig i diverse stridskonster, svärdskrammel, bågskytte och magikerkamper utspelas inför en jublande publik. Fängslande och upplyftande. Alla är inkörda i sina roller, man hälsar varandra vid namn och spelar imponerande bra. Rätt som det är bryts kamperna för lunchpaus, det serveras pastagryta vid värdshuset och ungarna förvandlas till hungervargar en kort stund. Snart hänger de vid lajvets nyckelpositioner, banken och värdshusets spelhåla. Driver eget spel tillsammans med de väldrillade vuxna som är där som arrangörer och deltagare. Barnen får rycka i bankens tillgångar, de får små uppgifter att utföra och driver själva händelser framåt. Några gäng driver runt och smider ränker. Jag är osäker på vad de har i görningen, Bråkköping är trots allt ett tillhåll för en hel del patrask. Om än gulligt sådant. Små näpna orcher och spejare i klangande helplåtsrustning som knappt nått tonåren är näpet att se på. Men de är där på riktigt och alla förstärker deras spel. Snart kommer utbygdsjägaren och ber om hjälp av de lite mindre deltagarna. De måste ut och leta i skogen, jag vet inte riktigt efter vad, men de kommer hem med delar av basiliskägg som ledtrådar för något som byns adelsman belönar dem för. Snart är vår centralgestalt med i ett gäng som kamratligt åtar sig det ena uppdraget efter det andra. Säljer våra handelsvaror till ockerpriser och byter bort sina inväxlade pengar mot det godis som banken så lägligt erbjuder istället för pengar.
“Hmm, får se här, visst ni kan få 3 guld för ert magiska föremål, men annars har jag en påse godis ni kan få med er… Vad sägs,TRÅKIGA pengar eller GODIS?”
Jag är lite tagen, jag har ju själv anordnat åtskilliga barnlajv genom åren, men mer åt äventyrsstigshållet. Jag vet vilket jättejobb det krävs för att få till stånd ett sådant här arrangemang. Men allt klickar i det här arrangörsgänget. Vi vuxna bryter illusionen, snacket är mer som på fotbollsläktaren när barnen har träningsmatch. Så fort barnen går pratar föräldrar sinsemellan. Om hur roligt ungarna har det, om hur storyn ska drivas framåt. Jag hade förväntat mig att behöva driva mitt barn framåt, ta ansvar för hens upplevelse, men finner att jag kan vara passiv och bara finnas till hands, vara en trygg ö och agera basläger.
Pratet mellan de vuxna visar att nästan alla är från Göteborgstrakten. Det finns goda anledningar till att samspelet fungar så bra, att utrustningsnivån är så pass bra och att alla är så vana vid sina roller. I Göteborg anordnas endagars äventyrsdagar varje månad för barn. Där introduceras barn och ungdomar till levande rollspel, men fokusera ligger mer på interaktivt historieberättande och en hel del svärdsvingande. Detta lajv verkar vara första försöket att utöka konceptet till ett riktigt lajv, men världen har växt fram under en lång tid och de flesta har varit med vid dess framväxt.
Poletten trillar ner, jag förstår plötsligt varför alla efter bara några timmars kvällsbankett har full pejl och full tillit till både kamrater och vuxna, varför illusionen är så stark… för huvudpersonerna då.
[dropcap size=dropcap]S[/dropcap]nart börjar skymningen krypa närmre. Den klassiska attacken av byn är i annalkande, dock mycket tidigare än vi är vana vid. Dramaturgin är känd, men likväl effektiv. När Zombierna börjar attackera byn med mer och mer intensiva intervaller och barnen har börjat barrikadera sig med bänkar och stubbar blir det för mycket för vår huvudperson. Hen är trots allt med sina 7 jordsnurr något yngre än de flesta andra barn och hela familjen Vindel är överens om att byn verkar vara en mycket osäker plats att spendera natten på, med tanke på allt oknytt som verkar flockas där.
Vår kärra med flera hundra hästars spann är parkerad en bit bort. Väl där söver den hjälten i ett nafs och vi är övertygade om att kärran kommer att få besöka Bråkköping snart igen.
