Om man betraktar Josef Fares tidiga actionrullar eller lyssnar på hans osammanhängande babblande i P3 spel så är det svårt att föreställa sig den konstnärliga ådra som han till fullo låter blomma ut i denna storslagna saga om två bröders kamp för att rädda sin far.

Det är en fiffig titel må jag säga, för det är inte bara två bröder som är huvudpersonerna i den här berättelsen, det är två söner till en far. Nu råkar denna pappa vara lite krasslig. Mycket krasslig rättare sagt, för det blir raskt uppenbart att sönerna måste göra en rejäl uppoffring för att hitta en kur. Detta och mycket annat är ganska uppenbart, trots karaktärernas banala Simlish-liknande språk som på grund av sin simpelhet tangerar Linus på linjens fåniga utrop. Jag blir osäker på om man valt detta grepp för att på ett enkelt sätt klara den internationella marknaden eller om det är ett sätt att fokusera på storyn. Det senare räddar dock detta lilla störningsmoment då berättandet låter oss invaggas i djupt engagemang av brödernas framfart. Detta genom ett storslaget fantasilandskap, fyllt med övernaturliga varelser och magiska platser i banor som inte sällan är så slående att man får lust att skicka ett vykort till mormor.

brothersatots4[1]

Det är djärvt att med en så enkel saga låta oss styra två bröder med enklaste möjliga mekanik. Varje bror styrs av en av den obligatoriska handkontrollens två styrspakar (ja, även på PC måste detta spelas med handkontroll). Till detta finns en actionknapp för var och en av bröderna. Mer än så är det inte och även om du spenderar en bra bit in i spelet med att hålla tungan rätt i mun för att flytta rätt bror åt rätt håll så flyter det på bra och angenämt. Jag lever länge i någon slags villfarelse att detta är ett spel där man inte kan dö, där enda misslyckandet är att inte ta sig fram fort nog och är ganska länge nöjd med det. Tills jag någonstans i mitten råkar missa ett hopp från dödsbringande höjder. Det gör ont ända in i själen, för vid det här laget har jag blivit varse om att mina bröder är beroende av varandra, inte bara för den ändlösa ömhet de visar, men även för att lyckas navigera sig fram i denna vackra, men ack så bistra värld. Där storebroderns styrka eller slughet inte räcker, kan lillpysens lekfullhet och smidighet hjälpa till.

638752-brothers-a-tale-of-two-sons-windows-screenshot-trying-to-catch[1]

Det är ofta uppenbart vad som ska göras för att undvika eller passera oöverstigliga hinder eller fiender, men samtidigt kittlas belöningssystemet hela tiden och varje minut blir en sann njutning. De två filurernas monotona springande bryts med jämna mellanrum av med väl genomtänkta kluringar eller väl balanserade unika lösningar som för paret vidare. Inte bara har spelglädjen matchats med berättandets framåtskridande, det visuella tävlar nämligen om uppmärksamhet från den uppslukande musiken som på något sätt påminner om soundtracket till Ronja Rövardotter… fast bättre producerat. BrothersATaleOfTwoSons3[1]

Som helhet känns detta spel banbrytande på så många sätt. Att man vågat sig på en story som lyckas att både hårdflirta med filmens väl beprövade dramaturgi, samtidigt som man på ett tekniskt sätt utmanat gängse spelformer (tänker närmast på hur handkontrollen nyttjas) känns ruskigt fräscht. Om det inte varit för den extremt snitslade banan, med en hel del repetitiva vyer hade det här varit ett mästerverk. Nu är det bara ett mycket angenämt konstverk.

Grafik85
Ljud90
Musik95
Story95
Känsla95
Hållbarhet75
Läsarbetyg0 Betygsätt0
Njutningar
Styrningen
Sagan
De vackra vyerna
Umbäranden
Det förenklade språket
Den snitslade banan
De repetitiva vyerna
89
Briljant Konstverk
  • prinzessin

    Även om jag håller med om det mesta här så fanns det ett störningsmoment som jag inte kunde släppa. Fares har många gånger pratat om jämnstäldhet i spel. Om hur illa det är med hur kvinnor framställs. Och trotts det, trotts att Fares pratat så mycket om det så lyckas han ändå med att pricka in flera av de vanligaste trophsen för kvinnor i spel.
    Trotts att det är ett otroligt vacker spel, trotts att det är fint och nyskapande och mysigt att spela så kan jag inte låta bli att störa mig enormt.
    Hade det varit någon annan hade jag kanske sett det som okunksap. Men jag vet att Fares känner till vilka problemen är och ändå lyckas han pricka in minst tre.