Med Inquistion har utvecklarna tagit Dragon Age-serien till en ny nivå. Det är ett komplext, roligt, bitvis sorgligt och episkt äventyrsspel. Jag är även imponerad över att utvecklarna på ett mycket snyggt sätt visat att Dragon Age är till för alla spelare.

Spelet startar lite haltande. Min dvärgkrigare har dykt upp från ingenstans och är lika historielös som de föregående spelens hjältar. Uppgiften framför mig och meningen i att jag befinner mig just på denna plats är vag. Detta tillsammans med att utforska ett och samma landområde i inkvisitionens namn, samt att leta ihjäl mig efter ett oändligt antal metaller och magiska kristaller tillsammans med massdöda tempelherrar och magiker gjorde att jag ganska snabbt började tappa intresset.

Men jag misstog mig.

Jag befann mig allt för länge i en lång prolog, en berättelse som liksom i Tolkiens Härskarringssaga inte riktigt tar fart förrän Ringens brödraskap formas i Vattnadal.

emerald-graves-04

När vändpunkten kommer så öppnar spelet upp sig och blir komplext, innehållsrikt och riktigt intressant. För varje del som utforskas blir det allt svårare att stänga av spelet och jag rycks med i en saga som tar mig till såväl snötäckta berg som ökenlandskap, snårskog som de adliga salongerna. Det är vackra miljöbilder, men det är långt ifrån grafiken som gör spelet intressant. Ej heller den rafflande berättelsen. Alla vet ju redan att det går ut på att besegra den farliga ärkefienden. Det går att göra många analyser kring handlingen och de olika fraktionernas politiska betydelse; slitningen mellan tradition och modernitet, främlingsfientlighet, ojämlikhet, utanförskap och religiositet, men det gör jag inte här.

Det är de komplexa karaktärerna som denna gång gör Inquistion  spännande. Spelmakarna lyckats anmärkningsvärt bra med att få in, ett för genren, fantastiskt urval av kvinnor, män, transexuella, homo- och heterosexuella i en trovärdig blandning. Vill du som spelare ägna dig åt romantiska äventyr så finns det både män och kvinnor och en variation på folkslag som gärna låter sig uppvaktas. Spelmakarna har också lyckats få karaktärerna intressanta. Du behöver anstränga dig lite grann för att få dina följeslagare att vara tillfreds med sitt uppdrag och att inte gräla sinsemellan. De är också personligheter med sin egen bakgrundsberättelse och du spelar med känslan av att du kanske inte alltid kan lita på deras goda intentioner. Några av karaktärerna kommer du att känna igen om du har spelat de föregående spelen och några är helt nya bekantskaper.

avengers-parody-en

Dragon Age: Inquistition har utvecklats med en öppnare spelvärld än de tidigare spelen, som var mer styrda i sitt upplägg. Här har man blandat sandbox-upplägget med en ganska styrd kronologisk berättelse för huvuduppdragen, genom att använda en strategikarta som man övervakar både sina egna och sina allierades uppdrag igenom. Olika taktiska val får olika effekter i spelet. Utvecklarna har även lyckats ovanligt bra med att föra in dessa val i sandbox-läget så att det känns trovärdigt. Visst, uppdragen med den sörjande änkan som letar efter sin försvunne makes vigselring finns kvar, även om de är befriande få, men skillnaden är att byborna runt omkring faktiskt pratar, gläds eller oroar sig över utvecklingen i spelet. Det är inte så att den stillsamma byn fortsätter sin gilla gång om det har varit en stor sammandrabbning strax utanför. Detta ”byprat” har inga större effekter på utvecklingen i spelet, men det tillför stämning och känsla av att världen hänger ihop.

I början hade jag lite svårt att förstå hur jag skulle gå tillväga för att styra spelet och jag var först tveksam inför strategikartan då jag tyckte att den störde flödet i spelet och gav onödigt långa laddningstider. Men efterhand vande jag mig och började gilla upplägget, även om jag hade önskat att det också fanns möjlighet att se över sina provinser och uppdrag i samband med att jag befann mig i det läget. Vissa saker förstod jag mig inte heller på. Spelet tillhandahöll olika riddjur som din spelare kan förvärva på olika sätt. Jag hade dock behövt en instruktionsbok för att veta hur jag skulle få fram dem.

Dragon_01_WM_web

Vad gäller svårighetsgraderna i spelet så står det angivet på varje huvuduppdrag vilken nivå spelaren ska ha uppnått för att kunna klara uppdraget. För att komma igenom spelet på kortast möjliga tid så sänkte jag svårighetsgraden, för att kunna ta uppdraget på någon av de lägre rekommenderade nivåerna. Det var ändå bitvis en del tuffa tidskrävande strider, så nivåerna var helt klart där av en anledning och gjorde också spelet spelbart; man behövde inte riskera att fastna inuti ett uppdrag som ligger över karaktärens utvecklingsnivå.

Med Inquistion har utvecklarna tagit Dragon Age-serien till en ny nivå. Det är ett komplext, roligt, bitvis sorgligt och episkt äventyrsspel. Jag är även imponerad över att utvecklarna på ett mycket snyggt sätt visat att Dragon Age är till för alla. Efter Dragon Age 2 nåddes Bioware av kritik från flera spelare att de inte tog hänsyn till sin, enligt kritikens, största spelargrupp: straighta manliga gamers och menade att det skulle gå att ta bort de homosexuella alternativen i spelen. Biowares spelutvecklare David Gaiders svar löd:

The romances in the game are not for ‘the straight male gamer’. They’re for everyone. We have a lot of fans, many of whom are neither straight nor male, and they deserve no less attention […]The majority has no inherent “right” to get more options than anyone else.”

Med Inquistion har Bioware visat att de menar allvar med att skapa ett inkluderande spel och spelutvecklarna ska ha en stor eloge för att inte falla arga, kränkta fans till föga. (Det finns fortfarande fler heterosexuella alternativ att välja på för de  ägnar sin speltid åt romantik.)

Inquisitor_02_WM_web

Jag kan inte annat göra än att lyfta på hjälmen för ännu ett storverk av Bioware studios, som definitivt har gjort att de två triologispelen: Mass Effect och nu Dragon Age  förtjänar en framträdande plats i de digitala rollspelens historieskrivning. På samma sätt som Tolkien-triologin tätnar och jag har svårt att lägga ifrån mig boken, på samma sätt får jag nu slita mig från kontrollen från Inquisition. Inte för att handlingen är särskilt revolutionerande; vi vet ju att vi återigen ska rädda världen från sin undergång, men för att resan dit är underhållande, rafflande, stämningsfull och mysig.

Berättande90
Stämning95
Grafik85
Känsla95
Skådespeleri90
Underhållning100
Läsarbetyg3 Betygsätt45
92