Jag hade en ide om vad We Happy Few var för något innan jag började spela. Under en minut in i spelet hade jag en annan uppfattning och började om. Med ett skratt i halsen fick jag göra om mitt första val. Jag hade direkt gjort fel val för denna värld och avslutat spelet för jag klarade det.

Eller rättare sagt, jag klarade hålla den världens standard levande och fortsatte med det Kafka-liknande tillstånd som håller värden i sitt grepp. Fast det är inte riktigt Kafka heller. På ett sätt tyckte jag det påminde mig om gamla tiders Zak McKracken men den kopplingen ligger kanske bara hos mig. På ett plan påminner det om Fallout men ändå milsvid därifrån. Rörigt? Ja, det är en rörig inledning på denna förhandstitt, för jag har svårt att få ordning på detta spel. Vad det är, hur det är och varför det är.

I We Happy Few spelar du i ett alternativt 1964, där nazisterna ockuperade Storbritannien, cirka 30 år efter ockupationen, i en stad som heter Wellington Welles. Som en av invånarna, Downer, börjar du med att för en gång skull välja bort den drog som håller alla i schakt. Joy är pillret som ser till att slipa ytan på ansikten och bädda in allt i illusionen av lycka och godhet. Med Joy är allt bra, utan ser du verkligheten. Du kan leva med det och då förbli i din bubbla. Du kan knappt leva utan det men ser då allt för vad det är. När väl den drogen tas från ditt sinne uppdagas en dystopi som är mycket djup och mörk. Din uppgift blir att minimera de misstag du gör och sakta nysta upp bit för bit av dig själv i denna mycket jobbiga värld. Att alla figurer ser ut som galna mimare gör inte att du känner dig säkrare.

Du hittar saker, du kombinerar dem och du tar dig vidare. Dina val leder till andra händelser och ibland är det uppenbart att ditt val kommer göra att du misslyckas hur du än gör, du ska bara hamna i trubbel, så är det. Ibland är spelet en saga att följa. Ibland är det ett pussel och ibland ett actionäventyr.

We Happy Few har potential att bli ett slags levande sagobok som låter dig berätta din version av sin historia. Denna version är dock fortfarande till stor del definierad av spelet som du spelar, genom världen som finns där och genom de begränsningar som nu finns. Genom att spela spelet tidigt, målar du en bild utan tillgång till alla färger på staffli. Du missar all dystopi du potentiellt kommer kunna få.

Ibland känns det som spelet strävar efter för mycket. Som det inte kan bestämma sig. Det är lite rått i kanten. Lite obeslutsamt. Men så är det också en Early access.

En skönheten i Early Access är att det ger spelet tid att utveckla och utvecklas, förhoppningsvis fokusera mer på vad som är lysande. Som i om Wellington Wells härliga känsla och stealth-action spelandet och mindre på saker som inte riktigt bidrar till spelet. Jag hoppas verkligen det och hoppas att We Happy Few:s färdiga berättelser kommer göra kommande förbättringar rättvisa. Det vore synd om We Happy Few:s underbara stil bara gav oss ett missnöjt gäng. Hoppas det ger oss mer Joy, även om det i spelet är felet.