Jag lämnas med en klump i magen.  Den försvinner inte, det är inget jag kan skaka av mig. Över ett dygn senare så finns den där känslan kvar.  Den där vetskapen att människor är de värsta monstren.

Det tredje avsnittet av Tell Tales the walking dead säsong 2 visas återigen hur otroligt bra de är på att berätta historier. Jag dras med i historien. Jag skrattar högt ,gör konstiga ljud och måste ibland titta bort.  Om andra avsnittet var en resa så är vi nu framme.  Saker sätts på sin spets. Karaktärer utvecklas och vi får lära känna dem bättre. Nu bryr jag mig om dem mycket mer än tidigare.

Jag är även glad att min favorit karaktär från 400-days är tillbaka och är viktig i historian.

Det är inte så mycket action i det här avsnittet. Som vanligt ligger inte fokus på att döda zombies utan på människorna, överlevarna.  När de väl händer actionscener och jag måste vara snabb på knapparna så glömmer jag nästan bort hur jag ska göra för att inte Clementine ska dö. För mig är det inget problem, jag spelar inte the walking dead för att få action utan för att få uppleva en stark berättelse med trovärdiga historier.

The Walking Dead berör frågor som verkligen är det intressanta i en värld plågad av en katastrof. Hur långt kan en människa gå för sin och andras övelevnad? Vad kan offras? Vad måste göras? Och kanske viktigast av allt, hur har det här egentligen påverkat Clementine? Om jag får en klump i magen av det hon får uppleva. Hur är det då för henne?

Känsla100
Karaktärer100
Action80
Läsarbetyg0 Betygsätt0
93
Magklump