När man recenserar mycket spel har man ständigt en önskan att bli berörd av alstret, oavsett om man tycker om det eller inte. Inside var ett som gjorde det, till den milda grad att jag faktiskt blev tvungen att lägga det på hyllan under ett bra tag för att nu ta upp det igen. Efter att ha smält den första upplevelsen få ta till mig det med lite mindre naiva ögon ska jag förklara varför.
Inside är ett ganska enkelt plattformspel av Danska Playdead Studios. Utvecklarna som gav oss det kritikerrosade Limbo, vilket tog världen med storm med sin suggestiva utstrålning. I Inside har man tagit fasta på de bästa delarna från Limbo och presenterar en direkt upplevelse i form av ett litet flyende barn. Att på ett direkt sätt balansera utsatthet och finurliga lösningsbaserade banor, samtidigt som man flirtar med flera gamla brittiska populärkultursreferenser är otroligt charmigt. Men samtidigt magstarkt. Spelet inleds med en brutal jakt där du självfallet misslyckas att hjälpa ditt barn att undvika illavarslande vuxna i vad som osäkert handla om något framtida dystopisamhälle. Men om du hämtar dig från den första chocken och inte lever dig in allt för mycket i det utsatta barnets skuggvärld så vävs en upplevelse fram i form av sinnerika lösningsbaserade banor.
Det här spelet är gjort för mörka decemberkvällar. Gärna streckspelat under en halvdag i lugn och ro. Gärna med tid för reflektion, för man anar en tydlig omvärldskritik om man väljer att se inuti barnets sinne i detta välgjorda skuggspel.
