Ett fyrtiotal lajvare samlades i en kampsportslokal i Alvik för att inleda det nya året med att under 24 timmar närma sig frågan om vad som händer med människor som berövats sin frihet och rätt till medbestämmande över sig själv och sin situation. Ett lajv om att tvingas ge upp sin vilja, att inte längre äga sina åsikter, sin kropp, sin rättighet till sig själv.

“Jag andas i mörkret som omsluter mig. Människan till höger sover oroligt och snärtar till mig med sin arm. Människan bakom mig ligger vaken. Jag kan höra de tysta suckarna genom natten. Strax intill har några sex. Mekaniskt och tyst. Plötsligt bryts tystnaden och någon blir misshandlad.  Jag försvinner i natten. Försöker gå in i mig själv. Hitta vem jag är. Vad jag är. Vad jag tycker. Innan jag finner ett svar tar tröttheten över. Jag försvinner in i barmhärtigheten. Snart kommer det skarpa ljuset och ljudet av era stövlar och höjda röster. Snart ska jag åter utföra mina plikter, de som jag inte valt själv. Snart ska jag åter ge upp mina rättigheter, böja mig för övermakten och ge upp inför förtrycket. Det enda jag då kommer ha kvar är endast en liten spillra vilja att försöka leva en dag till.”

Världen som gestaltades på Last Will var ett Sverige i en nära framtid. En värld som i alla avseenden är som den är nu förutom att en ny ekonomisk krasch har fört in landet i en djup depression och skuldsättning, vilket medfört att arbetsrättsliga skydd försvunnit ur lagboken. Att det åter är lagligt att skriva kontrakt om människors kroppar där de avsäger sig alla rättigheter till den som äger kontraktet. Människor har mer eller mindre blivit tvingade att underteckna livskontrakt för att lösa sina familjs skulder, för att slippa fängelse, för att få pengar till sina barns operationer eller för att överleva.  De kan hamna i gruvornas mörker, i fabrikernas svettiga lokaler eller som sexarbetare. Tunga arbeten utan lön, utan skydd, utan fackföreningar och utan att de får välja vad, hur eller varför det ska göra saker. Ett Sverige som på många sätt kommit att likna många andra delar av vår värld.

20150104_122248

Människor törstar där, som nu, efter underhållning och en populär variant  är att se människor kämpa mot varandra inne på stora arenor i kampsporten VTX, som påminner om dagens MMA men som går längre. Mycket längre. De moderna gladiatorspelen kräver sin tribut. De behöver människors kroppar. Träningsanläggningen Jericho, i vilket lajvet utspelar sig, håller sex stycken fighters med tillhörande team i sitt stall. 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året är dessa inlåsta i sin kombinerade träningsarena och tillika bostad. De äter, lever, älskar och dör i källarna under den stora arenan, dit endast kämparna då och då går upp för att slåss på liv och död. I stallet finns även administrationen som arbetar med att genomdriva ägarnas order. Allt ska skötas kostnadseffektivt. Läkarna arbetar febrilt med att lappa ihop kämparna- men det får inte bli för noggrant eller för kostsamt. Lönsamhet är det viktiga signumet och människor är endast produktionsfaktorer i denna maskin. Vaktstyrkan håller ordning och ett aktivt förtryck. Psykologerna ser till att människorna i Jericho inte känner efter för mycket. Coachen maximerar vinstfaktorerna på arenan och utredaren kalkylerar hur lönsamma kämparna är och hur mycket som är värt att investera i att upprätthålla deras hälsa. Men alla är de bundna av sina kontrakt. Alla är de slavar under systemet. 20150104_121942

I spelet ingick att leva ut förtryck, utanförskap, våld och sex. För att skapa en trygghet runt dessa svårspelade frågor och göra det överhuvudtaget spelbart inleddes hela lajvet med en endagsworkshop. Här pratade deltagarna ihop sig och fick även öva på olika tekniker och situationer som skulle vara med i spel. Exempelvis, användes Ars Armandi-metoden för att simulera sex. Det är en metod utarbetad av Emma Wieslander, där den sexuella akten uttrycks med enbart händer och armar. Det erbjuder en metod som kan uttrycka både ömhet, kärlek men också våld och övergrepp.

20150104_123532Också ett kampsystem för att spela ut fysiska slagsmål tränades. Detta blandades med övningar i att ge och ta emot förtryck, något som kan upplevas mycket svårt på lajv;  Speciellt att utöva förtrycket. Många gav uttryck just för detta:Hur mycket lättare det är att bli förtryckt, hotad och utsatt än att vara den som utövar det. Ett spel om förtryck, som detta kräver tillit, skratt och gemenskap. Arrangörerna löste det mycket bra med en god middag på en närliggande restaurang kvällen före lajvet. På så sett kunde samtalet hinna bli mer informellt och avslappnat innan det var dags att träda i roll och gå in i maktspelet.

20150104_120956En attribut som gjorde sammanhanget lättare att ta till sig var att samtliga spelare innan lajvstart blev tilldelade halskragar respektive armband. Armbandet var egentligen det enda som visade på att vissa av spelarna var fria arbetare och kunde undgå den elektriska smärta som fanns inbyggd i halskragen om den livegna inte åtlydde vakternas signaler.

Hela spelet utspelades i en stor kampsports- och gymlokal med duschar och toaletter som enda flykt till ensamheten. Alla åt, sov, tränade och levde i en stor gemenskap, i en stor skräck, under ett stort löfte om våld och svek. När som helst stoppade vakter dig och sökte genom dina tillhörigheter. När som helst kunde du tvingas göra en ny uppgift. När som helst kunde du behöva ge upp din kropp till någon annan.last will

”Started to like that line. The feeling of wood against my toe. As long as I felt that, I was safe. As long as I was in the line, I wasnt the one getting the punishment”

Då visselpipan ljöd var det uppställning. När klockan ringde skulle någon kämpe hejas fram till nästa match. Maten anlände i vakuumförpackningar och såg ut som grå/grön gröt, dock betydligt godare än utseendet. När klockan ljöd igen var det dags att sova. Plötsligt var man i mörker och det var bara att finna sig i det. Plötsligt tändes det brutala ljuset och alla skulle stå upp på linje igen. När vakterna sa att du skulle städa din plats skulle det göras nu, inte när du ätit upp, inte när du hunnit torka dig efter duschen utan nu.

”Is it weird that I don’t want the bleed to stop, don’t want Jericho to fade away, don’t want the post-larp bubble to dissolve? I can feel it starting to happen, but I don’t want it to”

Last Will var inget lajv där de stora expressiva känslorna fick utlopp. Det var ett lajv om vardagen, rutiner och fångenskap i tid och rum. Efter att ha tillbringat nära ett dygn i en lokal, utan att veta vilken tid på dygnet det var, med tillrättalagda mat- och sovtider så försvann världen utanför rätt fort och det var bara Jericho. Att se vänner ge upp, stilla sina begär med droger, bli misshandlade, förgripna på, begå självmord och berövade all sin värdighet påverkade och till slut blev det bara dig och din överlevnad kvar. Last Will var dock i slutänden inget lajv om varken uppgivenhet eller mörkaste förtryck. Last Will blev ett lajv om gemenskap och längtan efter någon att hålla nära. För mitt i detta svek och bland dessa hårda människoskal så fanns det hos alla en längtan efter att bli sedd och tillhöra något. Ett 24-timmars förtryckarlajv kunde inte slå hål på detta.

”Flashbacks from the larp has attacked me all day. Don’t want to go to bed because I’m afraid to sleep and dream about Jericho and afraid to not fall asleep and just lie awake with all the anguish”

Last Will är också dagens verklighet. Det finns närmare 27 miljoner människor som idag lever under liknande levnadsvillkor som karaktärerna i lajvet, år ut och år in. Där familjemedlemmar ärver släktingars skulder, måste betala för ett arv eller överta ett kontrakt de aldrig någonsin kan bli fria ifrån. Med den insikten i bagaget så blev lajvet en starkare resa in i helvetet. Vi var alla medvetna om att det finns modern slavhandel, men när vi också upplevde det i spel så blev den kalla verkligheten betydligt mer gastkramande. Arrangörerna i föreningen Ursula, är engagerade i frågan och med detta lajv så har de också höjt kunskapsnivån hos alla oss som deltagit. De har synliggjort det moderna slaveri som ständigt finns runt omkring oss och som vi faktiskt också utnyttjar oss av, medvetet eller omedvetet. 

”Today I went to the grocery shop. I got my own choice of fruit and vegetables. And they´re all different colours. I feel hugely priviliged to be able to do that”

Detta lajv gått på djupet hos många deltagare och hos arrangörerna själva. Deltagarna var mycket tagna av de händelser som de upplevde under lajvet. Under debriefingen vittnade flera om de insikter och starka känslor de stött på under lajvet, hur det fått dem att känna och agera. Hur det hade fått dem att uppleva en liten liten del i hur det är att inte ha en fri vilja.  Att när överlevnadsinstinkten ställs på sin spets så blir vi alla egoister. Att de stora hjältarna är de som lyckas kämpa emot systemet och orkar dela med sig värme även i en kall värld. Efteråt är diskussionen, tröstandet och kärleksförklaringarna på nätet nästintill oändliga. Det är ett stort behov av att tillsammans bekräfta vad man upplevt. Att få höra man inte var en elak person. Att man är god trots sina stora privilegier i det verkliga livet.

”I wanted but didn’t expect this larp to get under my skin. They never does. But… I now had my third emotional breakdown and I love it”

”I experienced tragedy, broken hope and love, and a slow but agonizing loss of self, up until the last moment of the game, and the inevitable, heart-wrenching conclusion to this story”

”This was a powerful larp, some things where closer to home than I anticipated, but I wanted a powerful experience and I got it. I will need time to process but thank you all so very much for creating this small hell hole”

Författare och deltagare: Johan Röklander och Kristin Nilsdotter
Foto: lastwilllarp.comLisa H Ekbom, Johan Röklander

Citaten kommer från deltagare under debriefingen och eftersnacket på lajvets Facebook-sida.