I mitt decennielånga arbete att främja spelkulturen har jag återkommande mött utövare ifrån världens största hobby.

Statens medieråd är bara en av många aktörer, dessutom med koppling till staten, som oberoende av varandra påstår att 9 av 10 svenska ungdomar i dag regelbundet spelar någon form av dator-/tv-spel och därför jobbar med att öka medvetandet runt dessa frågor. Därför förvånas jag av den hänvisning Lotterinspektionen gjorde till ”Förtydligande: Barn och ungdomar ska ha justa miljöer efter att deras tillsyn mot Inferno Online uppmärksammats i media. Tar regeringen bort alla förutsättningar till sociala arenor för 90% av framtidens väljare genom att pålägga en oöverstiglig tillståndsprövningsavgift som inte tillför något annat än självadministration för Lotteriinspektionen?

Oro för dåliga livsstilsvanor tillsammans med påstått ökad aggressivitet och nätmobbing tycks vara den största anledningen till forskning och debatt, vars vinkel en allmän oro från föräldravärlden ständigt ges bränsle. Som fritidsledare, folkbildare och förälder har jag full förståelse för denna oro, detta trots att jag, som fullfjädrad spelare inte växt upp med tillgång till de sociala plattformar som idag faktiskt erbjuds en spelintresserad.

Jag förstår dock inte sättet som Regeringen har valt att angripa dessa påstått olämpliga miljöer. Genom att med lagen angripa de entreprenöriella initiativ som tagits i form av lan, digitala festivaler och internet-/spelcaféer raserar man nämligen de första stapplande stegen som skett i rätt riktning från ett asocialt spelande med de risker detta medför. Den insyn man motiverar lagförslaget med sker redan idag, genom befintliga myndigheter i varje kommun. Brand, hygien och andra aspekter måste uppfyllas vilken form av publik dator/tv-spelsaktivitet du än utövar förutom i det privata hemmet, vart nu i realiteten dessa ungdomar återigen efter 30 års kämpande mot finrummen, tvingas.

För när jag i P3 den 27 juni 2013 lyssnar på Lotteriinspektionens förklaring till tillsynen mot Inferno Online blir jag inte klok på var gränsdragningen går. Är ideellt anordnade lan som tar upp en avgift för sina omkostnader tillståndsskyldig verksamhet? Ska en fritidsgård, som tvingar besökarna att uppvisa avgiftsbelagt gårdskort för att spela tv-spel, ha särskilt tillstånd?

I samtal med ägare för internetcaféet ser jag många likheter mellan deras förhållningssätt till sina kunder och en fritidsledares ledarroll. Till stor del fyller de nämligen samma funktion, dvs. att sysselsätta en stor grupp ungdomar som på grund av sitt ointresse för traditionella ungdomsaktiviteter söker andra likasinnade. Ytterligare likhet ligger i att båda till stor del attraherar dem, som av olika anledningar inte har möjlighet att sitta hemma och spela i lugn och ro. Det finns en anledning till att fritidsgårdsverksamhet med åren fått fortsatt budget och jag välkomnar kompletterande alternativ för dessa ungdomar som annars riskerar att hitta på andra, mindre stimulerande aktiviteter.

Dessa entreprenörer är nämligen ofta till stor del den enda vuxenförebilden dessa, om jag får generalisera, unga pojkar har. Initiativ som på mycket kort tid byggt upp en verksamhet som till mångt och mycket kan liknas med vad som tog idrottsrörelsen flera decennier att uppnå i form av idrottsanläggningar. Här utspelas nämligen regelbundna tävlingar med inte bara internationell utblick, utan även med möjlighet till framtida försörjning som professionell e-sportare. Förlåt, men nästa generations Zlatan springer inte runt på en gräsplan, han sitter ensam på ett mörkt pojkrum och spelar Fifa till ett tv-spel. Ja för det är definitivt inte en hon efter att Regeringen försämrar möjligheten till vuxennärvaro i spelhobbyn.

Kära Regering. Hur hjälps unga entreprenörer, som försöker erbjuda samma utbud som de flesta tonåringar drar ner hemma från The Pirate Bay, av att påtvingas en tillståndsprövningsavgift i storleksordningen 35000kr?

Text: Frank Isaksson
Foto: Daniel Roos