Never Alone är ett hjärtligt spel. Hjärtskärande och hjärtvärmande på samma gång. Du ska nämligen som en liten flicka från den nordamerikanska urstammen Iñupiaq ta reda på varifrån den förödande stormen kommer och om möjligt göra någonting åt den.
Som tur är så behöver du inte göra detta själv. Till din hjälp har du din fjällräv med särskilt lätta och smidiga egenskaper kan bana vägen framåt när du själv är för klumpig och tung. Detta gör du antingen genom att ta över räven själv, eller med fördel genom att en vän spelar räven genom hela spelet, även för att dela spelets suggestiva och härliga upplevelse.
För berättelsen är fängslande, just för den utsatthet man känner. Även om flickan kan använda ett avståndsvapen – en “Bola” – så används det inte primärt för att slåss, utan hela spelet är en kamp för att ta sig framåt tillsammans och samtidigt lära sig ett och annat om de nordliga stammarnas umbäranden. Visst förekommer det viss frustration ibland, som det gör i alla ban-springa-hoppa-pusselspel, kanske något mer än andra, då några passager är väl smala, vilket tangerar buggigt. Likaså kan några av de bildande momenten, som inte sälla illustreras i form av långa intervjufilmer, dra ner tempot väl mycket och är man av åsikten att alla spelens moment ska insupas så tar det möjligen emot att bara klicka sig vidare.
Men titeln till Never Alone talar för sig självt. Du är aldrig ensam i spelet och du borde inte vara det när du spelar heller. Det är ett spel som är som gjort att spela tillsammans. Gärna med sina något äldre barn, kanske som ett sätt att börja umgås med digitala spel, för det ges ypperliga tillfällen att både skratta, svära och heja fram varandra.
