Den nordiska lajvkulturen är välkänt förtjust i misär och så kallat hårt spel, och gång på gång förbluffas jag över bristen på problematisering av detta. I diskussionerna om inkludering, tillgänglighet och trygghet på lajv upplever jag att det finns en stor blind fläck, en enorm elefant i mitten av rummet: Personer som har verklig erfarenhet av olika former av övergrepp.

Problemet här är inte att lajvare spelar på teman som till exempel sexuella övergrepp, tortyr och förtryck. Problemet är när lajvare spelar på detta på respektlösa sätt, tar sig tolkningsföreträde, och att arrangörer rent av uppmuntrar till det. Säg att du vill arrangera någon slags koncentrationslägerlajv? Säg att du vill deltaga i det? Säg att du vill spela specifikt på misär och övergrepp? Frågar du dig själv vad poängen med det är? Varför du vill göra det? Kommer du att kolla upp verkliga berättelser? Psykologiska effekter som tortyr och övergrepp har på offer och förövare? Ifall en annan person stiger upp till dig och berättar att hen har blivit våldtagen, kommer du att känna dig bekväm och kunna motivera dig? Eller att hen har blivit misshandlad under sin uppväxt? Att hen eller hens föräldrar har flytt från krig och förföljelse?

Om du tänker spela på svåra teman är det din skyldighet att läsa på om ämnet och behandla det med respekt, särskilt om din poäng med temat är att du vill lära dig om det. Jag upplever tyvärr ofta att så inte är fallet, utan att lajvare ofta vill spela på sådant som ett självändamål utan reflektion, och gärna ju mer ”verkligt” desto bättre.

Det är minnesvärt att gråta sig till sömns och inte ha någonstans att fly. Fast du har någonstans att ta vägen. Du kan gå off.

Jag får ofta känslan av att vissa deltagare använder lajv som ett alibi för att få kickar av att uppleva våld och misär. Dessutom att detta beteende lätt uppmuntras av andra. På eftersnack får deltagare ofta cred för att ha spelat på extrema, gärna fysiskt utagerande grejer. Ja, det är minnesvärt att bli slagen. (Om du inte förtränger det, eller reagerar med någon annan psykologisk försvarsmekanism.) Det är minnesvärt att gråta sig till sömns och inte ha någonstans att fly. Fast du har någonstans att ta vägen. Du kan gå off. När du efteråt säger att du har uppnått förståelse av att ha spelat på övergrepp under några timmar på ett lajv hånar du alla människor som har varit och är med om det i verkligheten. Och vet du vad? Troligtvis kommer ingen att säga det till dig eftersom de inte är sugna på att berätta om sina riktiga traumatiska erfarenheter för dig. Jag brukar själv aldrig säga något, men ta illa upp.

När jag försöker påtala den här typen av problematik möts jag ofta av oförstående och svaret att jag inte ska gå på lajv som jag upplever som jobbiga, eller att jag ska be om triggerwarnings. Men det är inte bara däri problemet ligger: Jag blir inte triggad, jag tar anstöt och blir förbannad. Ska jag alltså tveka inför att gå på lajv med allvarliga teman eftersom jag är osäker på arrangörernas och/eller deltagarnas motivation inför att gå på det? För att jag inte vet om min lajvupplevelse kommer att bli förstörd av personer som främst vill vältra sig i misär för sakens skull, för chockvärde och kickar, och sedan berömma varandra för det?

…jag inte vet om min lajvupplevelse kommer att bli förstörd av personer som främst vill vältra sig i misär för sakens skull, för chockvärde och kickar, och sedan berömma varandra för det?

Det är svårt att ”ta debatten” om det här eftersom många som har svåra personliga erfarenheter inte orkar eller vill diskutera det, särskilt inte med främlingar. Vissa undviker alla diskussioner kring det för sitt eget psykiska välmåendes skull. För vissa blir själva faktumet att övergreppsromantiseringen existerar exkluderande: det är inte så lätt att bara bortse från att lajvkulturen upplevs som avskräckande, respektlös och obehaglig. Det är inte vårt jobb som personer med verkliga erfarenheter att upplysa och undervisa andra i respekt. Det är inte heller rimligt att som arrangör lägga den biten på oss. Här upplever jag att lajvsverige saknar självinsikt, problematisering och reflektion, och att vi alla har väldigt mycket att arbeta med.

Här är några saker att tänka på kring spel på känsliga teman, för att skapa en mer respektfull och inkluderande miljö:

Reflektera över din motivation

Fundera på vad syftet med ditt spel är. Vad vill du få ut av att spela på övergrepp? Vad vill du som arrangör få ut av att dina deltagare spelar på övergrepp? Rannsaka dig själv och problematisera din motivation. Hur ska du undvika att ditt spel blir romantisering eller trivialiserande?

Ta reda på information

Läs på om ämnet och riktiga berättelser kring det som du vill spela på. Ska du porträttera något med respekt är du skyldig att ta reda på information för att kunna göra det. Men använd självklart inte enskilda fall som inspiration till roller.

Undvik att ta dig tolkningsföreträde

Hävdar du att du kan förstå någonting efter att ha lajvat? Reflektera kring det. Är det rimligt att påstå att du vet hur det är att vara i en utsatt situation eller grupp efter en lajvupplevelse? Det är inte ett positivt påstående, det är trivialiserande och stötande. Att undvika den typen av kommentarer är grundläggande för att inte förolämpa personer med verkliga erfarenheter. Ta aldrig för givet att personerna runt dig inte har egna erfarenheter av temat. Var lyhörd inför om de verkar obekväma, även om du inte aktivt spelar mot dem.

Undvik att uppmuntra problematiskt spel

Brukar du ge ros till, och påpeka att det var häftigt när deltagare kört hårt fysiskt spel och dramatiska scener med övergrepp? Det är lätt att berömma det som ligger överst i minnet, och utåtagerande scener är minnesvärda, men genom detta sporrar du andra till mer av den typen av spel. Kändes personens spel respektfullt och genomtänkt? Berömmer du andra typer av spel i lika hög utsträckning? Var försiktig med att uppmana andra att spela ”hårdare” mot dig i känsliga scener, du vet inte om de eller andra blir illa berörda av det. Bara för att du är ok med att bli utsatt för simulerade övergrepp på ett lajv behöver andra inte vara ok med att bli delaktiga i det, vare sig aktivt eller bara genom sitt deltagande på lajvet.

Var respektfull i ditt rollskrivande

Tänk på att respekt inför deltagare och svåra teman ska utsträcka sig även till rollskrivandet. Var försiktig med vad och hur du skriver in saker i bakgrunder, både vad gäller övergrepp och andra potentiellt jobbiga upplevelser, till exempel ofrivillig graviditet. Du kan råka casta någon som har verkliga erfarenheter. Ifall det är viktigt för konceptet, fråga spelaren som blir castad om hen är bekväm med att spela på det. Ifall det inte är viktigt men ger djup åt rollen, låt det vara valbart för spelaren. Om det egentligen inte är så viktigt, låt bli det och skriv om rollen. Och tänk på att lajvare kan vara obekväma med att säga att något känns jobbigt, och att de inte är skyldiga dig någon förklaring eller redogörelse kring exakt vad som gör dem obekväma.

Försök att hålla det här i åtanke i ditt framtida lajvande. Det är inte så att du inte får spela på svåra teman, men tänk på hur du gör det, varför du gör det och vilken attityd du har kring det. Se till att säga ifrån och uppmärksamma när andra agerar problematiskt och respektlöst. Våga vara den jobbiga personen som ifrågasätter.

Insändare: Anonym lajvare