”När vi släpper kontrollen” är en bok om dataspelsmissbruk. Ett kontroversiellt ämne som av naturliga anledningar är på tapeten i vart och vartannat hem, och som ständigt dyker upp som pekpinne i speldebatten.

Men egentligen handlar boken om något annat, nämligen om att återfå kontrollen.

I en digitaliserad värld där populärkulturen lätt sväller och tar större delar av dygnets timmar i anspråk blir balansgången ibland hårfin och i vissa fall går det för långt. Det sociala, det normativa, umgänget får stå tillbaka. Spelförespråkare hävdar gärna att det är en överproblematiserad fråga, men det faktum att oron över huvud taget finns där och att vissa till och med kan försörja sig runt problematiken talar sitt tydliga språk. Alla hanterar uppenbarligen inte det digitala livet och dess distraktioner i alla lägen. Eftersom ämnet är så tydligt beskrivet förhåller sig boken mycket relevant i en annars inte alltid allt för nyanserad speldebatt.

Patrik Wincent är auktoriserad terapeut och specialist inom dataspelsmissbruk. Som grundare av Dataspelsakuten och Internetakuten har han figurerat flitigt i media och blivit anlitad av åtskilliga med ovan nämnda problematik. I denna bok delar han öppet med sig av hela spektrat av dataspelsmissbrukets nyanser. Han går till botten med de drivkrafter som gör att spelen tenderar att uppsluka oss, hålla oss kvar och göra IRL något mindre tilltalande i jämförelse med de begränsade och i sammanhanget trygga spelvärldarna. Han talar om för oss vad som händer i hjärnan runt missbrukare i allmänhet och dataspelsmissbrukare i synnerhet. Här berör han även skillnader mellan manliga och kvinnliga spelare och deras tendens att ”hooka”, eller bli entusiastiska spelare – hädanefter av mig kallade ”Gamers”. Vi lär oss känna igen när spelande blir destruktivt och framförallt får vi i kapitlet Att vara förälder en god portion vittnesmål från sådana som upplevt att problemet tagit över den sociala tillvaron. Därefter följer en hel del uppföljande kapitel med åtgärdsförslag och peppning för oroliga och förtvivlade föräldrar/vuxna.

Det är en lättläst bok jag får till mig, utan den överdrivet dömande ton, som vi tyvärr vant oss vid. Författaren identifierar sig som gammal gamer som själv upplevt våndan av att inte kunna kontrollera sitt spelande, delvis då han använt det som en flykt från en mindre tilltalande vardag. Det blir extra svårt att finna luckor i författarens drivkrafter när han bjuder in oss i sin oro över att föra över ett skadligt beteende på sina barn. Det är en ärlig oro, vilken jag tolkar har fört honom in på den yrkeskarriär han innehar, alltså som terapeut med dataspelsmissbruk som fokus. Man kan tycka att det borde vara kontraproduktivt att skriva en bok som kunderna/patienterna enkelt borde kunna läsa istället för att ta hans direkta hjälp, men det antyder väl om något att omfattningen av problematiken inte är att förringa. Detta tillsammans med faktumet att den agerar en god reklampelare för hans metoder och tillvägagångssätt. En vuxen i relation med en person som uppvisar symptom av de slag som beskrivs så väl i boken lär få riktigt god stöttning genom dess innehåll, om inte till och med en önskan att gå vidare och söka extern hjälp.

Men det finns några brister. Dessa kan nog förklaras just av faktumet att författaren är aktivt yrkesutövande inom det han skriver om. Alltså lite för nära själva sluthanteringen av den utmålade sjukdomsbilden. Han har nämligen i princip helt fokuserat på de individer (med tillhörande familjer) som redan är så illa däran att det måste till någon slags intervention. Man missar helt möjligheten att skriva en ”bestseller” i det avseendet att alla de tusentals oroliga familjer som går och är grovt eller delvis bekymrade över sina barns spelande får en handlingsplan eller hjälp att förhålla sig till att agera goda gamer-föräldrar innan dess barn fallit ur i ett destruktivt beteende. Thomas på FZ.se berör delvis detta i krönikan han publicerade häromdagen. Om än ur en något annan vinkel, den andra ständiga käpphästen bland spelare – spelvåldsdebatten.

Det är ytterligare en grupp läsare man missar – de unga spelarna själva! Nämligen på grund av att boken helt är adresserad till vuxna som förväntas komma in i ett senare skede av problematiken och göra omvälvande förändringar i sina ungas livsmönster utan att ha tagit ansvar på vägen dit. Det föreslås handlingsplaner, stöttningsverktyg och insatser riktade mot de unga, men inget större fokus läggs vid vikten av att genomgå processen av tillfrisknande tillsammans. Vikten av att familjen tillsammans skapar och bibehåller rutiner och känslan av att alla inblandade deklarerar uppoffringar som upplevs lika krävande tas knappt upp. Som vuxen med en livslång historia av aktivt spelande känner jag igen mig i många av de destruktiva beskrivningarna. Till och från har spelen tagit mer eller mindre utrymme även i mitt liv och jag är inte heller helt stolt när min dotter spelat Minecraft en heldag bara för att jag har en deadline på jobbet samtidigt som jag ”måste vabba utan ersättning”. Men jag kan inte låta bli att bli kränkt bara av tanken att några vuxna skulle få sätta regler av det slag som föreslås utan att de vuxna visar någon som helst uppoffring tillbaka. Särskilt inte som författaren inte vågar peka ordentligt finger åt var de vuxna brustit på vägen dit, eller åtminstone gör detta riktigt klart för läsarna – att föräldrarna har huvudansvaret för att det hunnit gå så långt att spelandet blivit ett problem, inte barnet!

Den tredje gruppen är alla tjejer. Eller föräldrar till alla med döttrar, som kanske är sugiga föräldrar som skyller på jobbet när de låter sina barn spela hela dagarna, som efter perioder av för mycket spelande möjligen ser tendenser till svårigheter att hantera spelandet. Återigen tror jag att det nära yrkesutövandet är en last i författandet, för jag kan tänka mig att det till dags dato inte är många föräldrar till döttrar som hör av sig om hjälp till Dataspelsakuten. Både av bokens innehåll och min subjektiva betraktelse av den för mig synliga spelkulturen. Men för mig räcker det inte med att hänvisa till en (1) undersökning och förklara bort att tjejer har mindre tendens att fastna i destruktivt spelande, inte ens tillsammans med en hel yrkeskarriär som terapeut inom området. Detta av samma anledning till att det aldrig någonsin får bli ok för mig i mitt yrkesutövande som ansvarig för fritidsgårdars verksamheter att endast rikta verksamhet till pojkar bara för att tjejer tenderar att aldrig dyka upp på det som erbjuds. Tjejer spelar lika mycket spel som pojkar och tar mer och mer plats på spelscenen i stort och i synnerhet i spelkulturen. De brottas dock med något andra, om möjligt större problem just nu, där den här sortens osynliggörande bara kan betraktas som kontraproduktivt. I och med att insinuera att tjejer inte blir spelberoende ökar stigmat för de flickor som spelar för mycket och det blir per automatik mycket svårare för dem att söka hjälp om de nu skulle behöva det. Visst, kanske finns det en sanning i att det är mycket mindre sannolikhet att tjejer trillar dit. Men att i hela boken igenom hänvisa enbart till pojkar upplever jag som otidsenligt.

Det var tre hårda svador, tre hårda kilar i en annars ruskigt heltäckande text om ett extremt viktigt ämne som jag regelbundet stöter på i mitt yrkesutövande. För i mina mätningar bland och i mina möten med unga ser jag inte sällan individer som uppvisar riskbeteende. Liksom ämnet berörs i vuxna nätverk där dataspelens framställs som allt – från totalt likgiltigt tidsfördriv till ett destruktivt media att likställas med knark och aktivt våldsutövande. Den här boken är riktigt bra om man vill utröna den debatten, för den visar som sagt ingående vad som tjusar med spel och vad som är de reella farorna, med vetenskapliga termer, dock framställt på ett sätt så att folk förstår och ej onödigt fördömande! Detta är mycket befriande!

Men det gäller att vara på det klara med att den här boken inte förklarar, vad titeln än säger, vad som händer när man släpper kontrollen, utan mestadels hjälper vuxna i hur man kan försöka återfå kontrollen. Detta gör, trots mina tre käpphästar ovan, att jag absolut kommer att använda mig av boken som grund i mina fortsatta samtal i vuxna nätverk. Jag kommer även att rekommendera den till mina kollegor bland fritidsledare, socialsekreterare, lärare och gamer-föräldrar. För bättre hjälp till förståelse för den oinvigde går inte att finna om ämnet i fråga. Och de tre käpphästarna kommer säkerligen att åtgärdas till andra upplagan, för en sådan önskar jag att den kommer ut på marknaden ganska snart då detta betyder att många vuxna ställt den lättillgängligt i sin hylla, men särskilt som ämnet är ständigt i utveckling.