Eftersom svenskar tycks ha svårt för det här med att fira en nationaldag som hälften inte vet varför vi firar, och hälften inte tycks känna att vi borde fira – så har vi alla fortfarande möjligheten att förvandla nationaldagen till vad vi vill.

För mig blev det föga förvånande en speldag. Jag har nyligen tagit mig tid att utöver de återkommande raiderna i Destiny också börjat plöja den nya generationens Assassins Creed. Det vill säga Unity och Syndicate. Det var till en början en rätt trög resa med tanke på de till synes små, men ändå betydande förändringar som Ubisoft har pillat in i kontrollerna. Men nu så här 30 timmar in så börjar jag vänja mig. Jag kan också tillägga att jag har en viss hatkärlek till spelen. Min kritik utgår från det vanliga gnället – ”de är för lika, de kommer för ofta, och i hur många spel ska ekonomin fortsätta att vara så trasig? När fattar ni vilka uppdrag vi gillar – och måste allt va så övertydligt? Vi kan tänka!”. Höjdpunkterna Brotherhood, Black Flag och Altaïrs begynnelse tycks ha kommit till mer av rena lyckoträffar än genom Ubisofts omfattande vishet och förståelse kring vad som gör vissa av spelen så mycket bättre än andra. Håller ni inte med?

Men nu kutar jag hur som helst runt i Franska Revolutionen, där favoriter som Marquis De Sade, Napoleon Bonaparte och Marie Antoinette så klart närvarar i allra högsta grad. Jag saknar dock, kanske influerad av dagen, vår nationalklenod till vänsterprasslare Axel von Fersen. Kampen mot ancien régime är som vanligt en lika stor kamp mot de fördömda tempelriddarna, och huvudingredienserna massmord och parkour närvarar i allra högsta grad. Jag mördar på utan att egentligen bry mig särskilt mycket om själva orsaken. Våra kära lönnmördare tycks ju lösa alla sina problem med mord. Så det är väl bara kuta dit jag ska och döda dem jag ska. Här finns helt klart lite att önska. Vad som däremot lyfter spelet, är de alldeles förträffliga miljöerna i Paris – som med nya generationens större muskler är fyllda till bredden med galna ”fransösen” som med högafflar och flaggor mest av allt vill lyncha folk (och få i sig en bit bröd; de är inte vildar trots allt). Helt plötsligt känns det inte så konstigt att kuta runt och mörda folk – för i en revolution är det ju lite det som görs. Till vardags så där…

Jag gillar hur Creed-spelen är lika mycket historielektioner som underhållningsvåld. Man kan spela vuxet, och läsa de ofantliga mängder data som finns om byggnader, personer och händelser, och faktiskt lära sig ett och annat  – eller så kan man spela mer infantilt och förnöjsamt bara kötta på. Jag ligger nog lite mitt i, en själsligt halvbrunstig tonåring som försöker förstå.

Oavsett hur ni spelar – så är det rätt kul. Särskilt om ni inte som jag plöjt varenda Creed-spel som släppts (jag vet att jag är en del av problemet). Det jag försöker säga är väl att ni inte ska missa chansen att varken avsätta kungen eller revolutionera. Och nationaldagen är ett alldeles ypperligt tillfälle.

PS
Aftonbladet är ute och cyklar i sin kritik mot Battlefield 1 som någon typ av krigspropaganda. Jag avböjer dock att bemöta det mer omfattande eftersom jag inte vill skapa onödigt mycket media runt sånt trams.

Den här smoggiga himlen som plötsligt återfinns i de större sandbox-världarna – var vi inte klara med den under Nintendo 64:ans era?

//H3ng3