I så gott som i alla brädspelares huvud existerar ett litet troll, en varelse som konstant påminner om sin närvaro varje gång ett brädspel så som Monopol, Risk eller Fia-med-Knuff dras upp. Den petar på våra hjärnor och vi måste berätta hur hemskt spelet är och om hur vi kan rädda världen från dessa styggelser till kartongbitar med andra mer givande spel.

Jag är inte bättre än att jag också låter mig tas över av dessa tankar i diskussioner där jag öppet berättar om hur trött jag är på Monopol. ”Ett av de värsta brädspelen någonsin” och hur jag som yngre spelat det med förtjusning men hittat bättre spel med åren. Att jag nu insett alla mörka sidor bakom den glada gubben med hatten. Detta passar säkerligen in på många av oss i hobbyn, att vi hittade ”det där spelet” som förde oss in i något metaforiskt ljus emot brädspelshimlen (som såklart i själva verket är en brädspelsbutik).

Under den senaste tiden har jag blivit bombarderad av länkar i mina sociala flöden om artiklar som berättar om hur dåliga dessa reliker till spel är; byt ut mot nyare fräschare, kasta bort, glöm bort, upplev bättre!

Jag vill nu att du tar ett steg tillbaka och tänker till.

Du kanske just berättade för någon som är intresserad av hobbyn att deras favorit spel är det värsta som har hänt, att deras smak inte passar in bland ”oss”. Du är fel, vi är rätt. Istället för att berätta om den underbara lekstuga till hobby vi är en del av skapar vi en ingångsport som handlar om att särskilja spelare från spelare. Istället för att introducera dessa människor med en klapp på ryggen och ett välkomnande leende, visar vi med rynkor i pannan och förvirrade uttryck över att man fortfarande kan tycka om dessa spel så som… ”Munupöööl”.

Men jag är inte bättre själv. Många gånger har jag pratat illa om spelet med människor som öppet tycker det är riktigt kul med just Monopol. Men idag, idag skall jag försöka förändra mitt sätt och bemötande gentemot dessa människor vad än deras tidigare preferenser må vara.

Jag tror att vi alla kan försöka bli bättre ambassadörer för vår hobby.

TP spy

Istället för att le hånande eller nedvärderande åt personer som sitter och spelar Uno, fråga istället om de har lust att testa något nytt efter spelomgången. Berätta om Love Letter och hur man med endast några få kort skall försöka slå ut de andra spelarna, lista ut vad de har för kort på handen och listigt behålla ett kort med ett så högt värde som möjligt till slutet för att kunna vinna. ”Det tar bara någon minut och vi kan till och med testa Batman utgåvan!”

Istället för att skratta och berätta hur dåligt Risk ”faktiskt” är när du träffat nya människor ute. Låt de istället berätta om sina minnen med brädspelet, vad gör Risk så bra för dem? Intressant! ”Vet du, Risk är ju inte riktigt en favorit. Men har du testat Small World? Där man slåss med intressanta fantasy raser med olika förmågor. Det är intensivt att slåss om poängen och man kan inte sitta still i Australien!”

Jag säger inte att vi alla måste bli budbärare av våran hobby, absolut inte. Men de få av oss som försöker bära flamman vidare måste se till att vi faktiskt lyckas få den flamman tänd i personerna vi kommunicerar med istället för att putta bort dem.

Men…

Skulle responsen vi får någonsin bli negativ eller rentav ett nej. Skall vi inte börja predika eller försöka övertala. Vi måste acceptera att människor som endast spelar Monopol och är nöjda med det, kanske endast faktiskt vill spela Monopol och dess varianter. De är fortfarande brädspelare, de är fortfarande en del av våran hobby även om de fyller en väldigt liten nisch (fast antagligen inte så liten). Vad är skillnaden från dessa i jämförelse med de som bara vill spela Magic the Gathering eller som fyller sina hyllor med låda efter låda av Advanced Squad Leader och Memoir ’44 med tillhörande expansioner.

Med detta vill jag också lägga till något otroligt viktigt för de kommande åren då brädspelsbranschen sägs växa mer än någonsin (vilket vi redan ser hända). Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra inom hobbyn innan vi försöker hjälpa in nya vilsna själar. Om exempelvis Magic The Gathering spelare ser ner på de som spelare Pokémon eller Yu-Gi-Oh kortspelet, hur förväntas de kunna locka dessa redan inbitna kortspelare till att testa något nytt? Måste de själva ta steget genom denna läskiga barriär av fördomar? Hade du tagit det steget? Att genom tryckande blickar och utpekanden ändå frågat: får jag vara med?

MTG vs all

I min hobby skall vi värna om varandra vilka spel vi än spelar.

I min hobby skall ingen frysas ut för att de anses vara ”casual gamers”.

I min hobby vill jag se gemenskap.

Länge leve Monopol!