Du är en journalist i Neo-San Francisco som hakar sig fram, hopplös både på att städa diskhon och ta hand om växter. En morgon vaknar du av att en så kallad robo sapien vid namn Turing sitter på ditt skrivbord. Den har hackat sig in genom dörren och behöver nu din hjälp. Turings skapare, tillika din gamle vän, är försvunnen och det är upp till dig och Turing att lösa mysteriet och kanske får du på köpet en riktigt bra story.

Read only Memories av Midboss är ett queert äventyrsspel med fokus på att berätta en historia. Spelet utspelar sig i en cyberpunkframtid med robotar och cybernetik. Implantat som ger  allt från djuriska anletsdrag till proteser. Det queera är inte helt uppenbart utan snarare gömt in i diskussioner om cybernetiken.  De som är emot valet att modifiera sig för att bli så som de är i själen använder samma argument som de som är emot könskorrigering eller hbtq-personer i dag. Hybriderna, alltså de med cybernetik, anses av vissa vara emot det mänskliga och naturen. Det queera är däremot helt accepterat i spelvärlden. Det finns flera pronomen än han och hon, och det är inte konstigt att någon med pronomen hon har skägg. Inte heller verkar homosexualitet vara något märkligt. Vilket är skönt att se. Än bättre är det att även spelaren får välja själv vilket pronomen som ska användas när karaktärerna pratar om en. Det händer bara vid något enstaka tillfälle att det problematiseras att folk kan ta föregivet saker om människors kön eller pronomen, och den delen tycker jag är synd. Det tar mig  ur den annars fina världen där problemen diskuterades i metaforer och inte i klarspråk.

 

read only memories

Neo-San Franciscos bakgator är inte för de harhjärtade

Spelet har en pixlig retrografik som passar utmärkt till cyberpunk miljön. Färgerna och designen känns som den är hämtad från 80-talet. Även musiken passar bra in, även om den mest finns i bakgrunden och inte direkt sticker ut. Det finns inget inspelat  tal, utan när någon talar är det i stället ett tjattrande ljud som jag tycker är lite irriterande efter ett tag.

Historien handlar om att lösa ett mysterium. Hitta vem som kidnappat Turings skapare och ställa saker till rätta. I spelet kommer flera plot-twist, några som jag inte såg komma. Historien är tillräckligt intressant för att hålla mig nyfiken på vad som ska ske. Men inte tillräckligt för att jag ska bli helt fast.

Spelet är i teorin bra, men ändå så går det inte helt hem hos mig. Jag antar att jag hade fel förväntningar. Jag förväntade mig mer äventyr, mer att göra. Jag förväntade mig ett peka och klicka spel och även om det finns sådana element, så är de få. När de finns är de dessutom lite för lätta. Spelet har inga lösningar där det gäller att tänka utanför boxen.
I stället för att var pussel och klurande består största delen av spelet av konversationer som ganska ofta känns utdragna för mig. Saker upprepas och förtydligas. Det är i stor del mer en interaktiv roman än ett klassiskt spel. Det är inget jag egentligen har något emot, men som sagt, mina förväntningar var något annat.  Jag sitter i en stor del av spelet och väntar på att något mer än konversationer ska hända. Jag blir trött och även om det är synd att säga det så har jag vid flera tillfällen ganska tråkigt.
Spelet får sig ett uppsving i slutet där det blir spännande igen. Jag tror att spelet hade vunnit på att vara kortare. Att stryka de delar av dialogen som mest känns som upprepningar och på så vis få upp tempot. Det är för långt för det som spelet vill ge och berätta.

read only memories

Inne på Stardust, det lokala vattenhålet för alla coola kids.

 

Men det finns en hel del små guldkorn i spelet, en lång lista på drinkar i baren som exempel, en hel del roliga och varierande karaktärer som inte är stereotyper. Människor, maskiner och hybrider. Några av de karaktärer som hjälper på vägen är en hacker, en polis som tillika är ens systers exflickvän samt två ouppfostrade, småkriminella tonåringar.

Spelet ställer även en del filosofiska frågor och det gillar jag. Frågor om mänsklighet och den fria viljan. Och det är själva kärnan i spelet, det som egentligen är viktigast.

Sammanfattningsvis, Read only memories är ett fint spel om queera frågor. Det har en retro cyberpunkstil som passar utmärkt. Dock hade spelet mått bra av att kortas ner eller eventuellt lägga in mer spelmekaniska drag, mer pussel och mindre dialog. Det får mig både att skratta till men även att gäspa.  Framförallt är det inkluderande för hbtq-personer. Det har verkligen lyckats att göra ett spel där ens läggning, kön eller pronomen nästan inte spelar roll. Det utspelar sig även vid jul, så det kan vara passande att ta en titt på det nu.

ROM_SS_09 (1)

Juletider i cyberframtiden

Retrokänsla80
Berättelse70
Längd 50
Inkludering90
spelmekanism60
Positivt
Karaktärerna
Retrostilen
Inkludering
Negativt
 Fel förväntningar 
Längden
70
Cyberäventyr