(English translation of this LARP report)

”Alright, några fler frågor om regler? Ok, då börjar lajvet nu!”, säger arrangören plötsligt.

Och det gör det.

Inskrivningsdisken är fortfarande uppsatt i hörnet med datorer och drivor av de rollformulärskort alla bär runt på. Några sitter och pratar off om sina stats i ett hörn. Resten av rummet kastar sig obekymrade inlajv: de är nu inte längre i källarvåningen till baren The Lovecraft i Alphabet City, New York, utan magiker och magiska vidunder i ordenshuset The Strange Aeon i urban fantasy/steampunklajvet Ex Arcana.

Den här abrupta lajvstarten var en av många spännande nya upplevelser för mig, som nordisk lajvare som aldrig varit på ett amerikanskt lajv förut. Eftersom arr hade sagt att jag skulle anlända inlajv så slet jag åt mig mina prylar och skyndade genom rummet till off-delen. Vad var ens off-tecknet här? (Svar: en knuten hand vid huvudet). Jag fick temporärt offlajvskydd i arrangörshörnet medan jag tittade på lajvet några minuter.

Amerikanska lajv och nordiska lajv är förstås i grunden mycket lika: det handlar om en kärlek till berättelser, om en vilja till att få och ge nya upplevelser (både interna och externa), och en förkärlek för sense of wonder. De största skillnaderna mellan Ex Arcana och nordiska lajv med liknande tema och längd är:

  • Den konstanta glidningen mellan off, iff och in.
  • Mängden inspel (väldigt hög).
  • Fokus på upplevelse och äventyr mer än på karaktärstolkning och story.
  • Att ha rollformulär på ett lajv.

Ex Arcanas tema är urban fantasy. Det utspelar sig i en nutid där magi har återkommit till världen efter ett århundrade av tystnad. Många av deltagarna spelar moderna magiker som hastigt och lustigt fått krafter och  som glatt blandar alkemi och iphones, Frankensteinsk elektronik och biokemi. Andra spelar Magisters från ett steampunkigt 1800-tal har väckts ur sin hundraåriga dvala och försöker förstå den nya världen. Tillsammans slåss de mot oknytt och otäckheter och försöker lösa gåtor och mysterier.

På ett svenskt lajv så hade några få inspel gjorts, och sen hade arrangörerna låtit lajvare själva skapa nytt lajvinnehåll […] I det amerikanska lajvet är deltagarna (något) mer konsumenter än producenter.

Arrangörerna tillhandahåller en stadig ström av inspel i form av NPC:er och brev, som måste hanteras. En person är borta! Kan siare och medium samarbeta och hitta henne? I ett annat hörn försöker några exorcera en medaljong. En man är anklagad för att ha brutit mot de magiska ederna och känslosamma och arga gräl snurrar runt honom. Det är högljutt, överväldigande och väldigt roligt. Mängden saker som händer är ungefär 300% av vad jag hade väntat mig. På ett svenskt lajv så hade några få inspel gjorts, och sen hade arrangörerna låtit lajvare själva skapa nytt lajvinnehåll baserat på dessa – det är allas ansvar att utveckla storyn. I det amerikanska lajvet är deltagarna (något) mer konsumenter än producenter. Det är svårt att hinna med att improvisera fram nya händelser och relationer: många bollar tillåts falla till sidorna, för det finns så otroligt många plotlines igång samtidigt. Fördelen är att det är omöjligt att bli fast i en tråkig intrig, nackdelen att det är något svårare att få till känslosamma och genuina samtal med andra. Fokuset blir på vad karaktärerna kan _göra_ och inte på vilka de är eller vad deras historier är.

Bild av karaktären Kajsa - en kvinna med 1800-talskjol och armborst.

Upptäcktsresande galen magiingenjör från 1800-talet, nyuppväckt i en ny värld 2017.

Det gör också att vissa nordiska lajvteknikerna är mindre essentiella här: som nordiska lajvare lär vi oss (i workshop och på lajven) hur man sprider spel och att man måste sprida spel. En nordisk lajvare lär sig hur/att hon spelar upp andra, att man måste och bör lägga tid på sina medspelare och ta redan på deras historier.

Jag använde de klassiska nordiska lajvteknikerna på Ex Arcana en hel del, med mycket positiva resultat: efter lajvet fick jag höra att jag gett andra oerhört intensiva känslomässiga scener – ”de mest intensiva på flera år”, ”de mest intensiva någonsin”. Jag tog mig tid, som man lär sig som nordisk lajvare, att fokusera på mina motspelare, dra bort dem från händelsernas mitt, läsa av vad de behövde för emotionellt spel, snappa upp vart deras karaktärspendling var på väg, pressade deras karaktärer dit, ställde djupa personliga frågor och så vidare. Det vill säga sånt som är standardtekniker på nordiska lajv. (Josefin Westborg och Carl Nordblom har stavat ut många av dessa tekniker i ett bra bokkapitel i Knutpunktsboken 2017: “Do you Want To Play Ball?” – du kan ladda ner boken som PDF.

Nordiska lajv kan lida av problemet att folk sitter alltför länge i sina mörka hörn och har djupa konversationer och sen händer det inte så mycket.

Det är roligt att de nordiska inslagen uppskattas – men om alla gjorde som jag så skulle det bli betydligt färre äventyr dock, så se inte detta som nån slags hyllning till den nordiska stilen över alla andra lajvstilar. Ex Arcana och liknande amerikanska lajv har helt enkelt ett annat fokus. Nordiska lajv kan lida av problemet att folk sitter alltför länge i sina mörka hörn och har djupa konversationer och sen händer det inte så mycket. Det kan bli tråkigt. Tro mig, på Ex Arcana är det inte ett problem.

Sen finns det också många extremt duktiga och responsiva karaktärslajvare på Ex Arcana – mina kommentarer gäller den övergripande stämningen, inget annat.

När det gäller off-iff-in-glidningarna så är de konstanta. Mitt i ett in-samtal (det vill säga i roll) om magisk teori (jag bullshit:ade på) så drar en av mina medspelare tag i en metakaraktär (alltså en arrangör), knyter handen i off-tecknet och frågar direkt (det vill säga utanför roll): ”kan jag använda min förmåga X för att lösa det här”. En kort diskussion utbryter, där arrangören är ytterst villig att låta spelaren göra det han vill, men varnar för vissa konsekvenser. De skärskådar rollformulärskorten ett tag (vi kommer tillbaka till dessa senare i texten), och sen bestämmer de vad som händer. Spelaren betalar lite mana (han tar några av sina magikort och lägger dem i en för ändamålet avsedd skål) och sen går vi sömlöst tillbaka in i lajvandet och spelar på att magin händer.

Jag kan väl tycka att många av de scener där jänkarna använder stats och regler, hade kunnat bli lika bra om vi hade Lajvat fram scenerna

Jag kan väl tycka att många av de scener där jänkarna använder stats och regler, hade kunnat bli lika bra om vi hade Lajvat fram scenerna – off-diskussionerna stör upplevelsen och jag tror att det i många fall hade blivit ännu häftigare om vi bara improviserat fram. Men det finns fördelar också: ens karaktär kan göra saker som man själv inte off kan göra (Förvandlas till en stor björn! Ficktjuva en medaljong från nån annan!). Den nordiska stilen kallas ibland WYSIWYG ”what you see is what you get”. Vill du spela stor och biffig? Gör en supercool rustning, då! Vill du spela en karismatisk ledare – gå och ta en retorikkurs! Sen kommer dina nordiska medspelare spela upp dig, alltså hjälpa dig och förstärka det du vill projicera med sitt eget spel, men i slutändan måste du spela tillräckligt övertygande. Detta, speciellt uppspelet från andra, kan vara extremt häftigt. Men för den som inte har tid eller pengar eller social ork att få till det där övertygande spelet så finns det stora fördelar med rollformulär. Du behöver inte hålla det övertygande talet – du kan bara visa upp ditt kort där det står att du är en gudabenådad talare, och så låtsas alla som att du just hållit ett fantastiskt tal.

Dessutom kan man få lösa pussel och gåtor i realtid. Jag blev indragen i en ritual / operation på en förvirrad och farlig person som verkade vara hopsatt av flera andra personer (tänk Frankenstein). Vi hade ett medium, en helare, ett före detta rymdskepp i sin mänskliga form (kom ihåg urban fantasy), och jag (som är en galen forskare). Vi använda löpande våra rollformulärskort och lyckades till slut efter några felsteg hitta en lösning. Det var kul! En nordisk lösning på samma scen hade inte gett samma möjlighet till problemlösning.

Nu har jag nämnt de här rollformulärskorten flera gånger. På vissa andra lajv använder tydligen jänkarna pappersrollformulär. På Ex Arcana används kort, som hör till CHRONOS Universal Larp System istället. Systemet har dels lekar för lajvarna som vi använder för att bygga ihop våra karaktärer, som vid bordsrollspel. Dels finns det lekar för spelledarna som innehåller exempelvis stats på monster eller exempel på mysterier och hur lajvarna måste göra för att lösa mysterierna.

Lajvarna bär runt på kanske 15 kort var. Dessa har attack- och försvarsvärden. Det finns prylkort och kort för olika förmågor och kunskaper. Vid strid går man in i ”Chronos time” som innebär att alla inblandade bestämmer vilka kort de vill använda för den första rundan, sen spelas den rundan ut i slow motion, sen går man in i nästa runda. Det verkar extremt komplicerat och jag är glad att jag slapp strid i systemet vid denna mitt första erfarenhet av systemet.

Några rollkort från CHRONOS systemet.

Några rollkort från CHRONOS systemet.

Vilka kort du ska ha för att “göra” din karaktär bestämmer du i samråd med en arrangör. Jag upplevde Ex Arcana-arrangörerna som väldigt lyhörda: de vill att alla ska ha det roligt och ha så kraftfulla och effektiva karaktärer som bara går, inom systemets regler. Jag hade tagit med mig lite props till min galna forskare/världsalltsresenär (det finns förstås många parallella verkligheter man kan resa i – precis så många som du är villig att hitta på historier från, faktiskt). ”Aha! Det där är förstås inte bara ett armborst! Det är även en Tesla Fork!” sa arrangörerna om mitt armborst. ”Och det där, det är ju en slagruta som kan hitta vattenelementmagi och vatten!” sa de glatt om min kompass. Sagt och gjort fick jag två kort till min rollformulärslek: ”Tesla Fork” och ”Dowsing Rod”.

Du kan köpa CHRONOS böckerna och kortlekarna här.

Ett armborst och en kompass.

Rekvisita som snabbt inkorporerades i det existerande lajvsystemet.

Jag hade väldigt kul på Ex Arcana och jag uppmanar andra nordiska lajvare att pröva på amerikanska lajv också. Jag kommer fortsätta gå – Ex Arcana har lajv två tre gånger per kvartal. Det är viktigt att gå in med ett öppet sinne och inse att vissa saker kanske mer liknar bordsrollspel och datorspel än de lajv som svenskar är vana vid. Men alla amerikanska lajvare jag träffat är extremt lyhörda, nyfikna och bra rollspelare – försöker du bara följa deras exempel, så tror jag att lajvkulturerna kan mötas i en fantastisk kombination.