The Last of Us Remastered

Zombieapokalypsen har blivit 2000-talets Wilda Western och påverkar oss på många sätt. En hel rörelse har tagit till sig teoretiska överlevnadskunskaper baserat på att det är de odöda som är de främsta antagonisterna, detta trots att människans inneboende ondska är skrämmande nog. Jag är nog heller inte ensam om att börja tycka att genren är något uttjatad. Så skönt då när någon kommer in och höjer ribban i denna PS4:exklusiva remastring av The Last of Us.

När jag skriver det här skvalar spelets bakgrundsmusik av Gustavo Santaolall, flerfaldig Oscarsvinnare av bästa filmmusik, genom mitt Spotifykonto. Dess ljudlandskap som så vackert invaggat mig i den dystopiska framtidsvärlden är mer övertygande än någon annan spelmusik jag någonsin stött på. Jag föreslår att du trycker på länken ovan och lyssnar medan du läser den här recensionen. Jag väntar här så länge… strosar runt bland buskarna och söker efter lite förnödenheter vi kan ha nytta av. Betraktar det stilla landskapet. Det är rofyllt…

The Last of Us är befriande på så sätt. Där nästan alla andra filmer och spel strör levande köttmonster i dussinvara har utvecklarna Naughty Dog koncentrerat sig på en narrativ ton.  Jag måste erkänna, att först blir jag blasé. För jag har hört så mycket om det här spelet, framförallt dess allmänna storhet, men också det faktum att det berättas ur samma tråkperspektiv som alla andra berättelser i genren. Den arga, tuffa farbrorn som tar en ung späd flicka under sina armar och för hennes öde framåt. Det är svårt att beskriva vad som gör att jag denna gång köper historien. Om det är den tuffa gubbens balanserade distansering till andra människor eller om det är att man i lagom portioner får en insyn i den självständiga tjejens bakgrund. Oavsett vilket så blir jag såld. Jag är uppslukad i deras relation och framförallt deras gemensamma färd genom ett ödelagt landskap.

…ah, du är tillbaka. Jag glömde nästan att du satte igång musiken. I din korta frånvaro passade jag på att kontrollera om det är några varelser i de raserade husen vi är omgärdade av. Det tycks vara några infekterade där inne så vi håller oss i gränden här utanför. Det vill säga om inte någon av de två fraktionerna av överlevande har barrikaderat sig i vår väg. Jag har inte bråttom, vi får hela tiden omvärdera vår mycket begränsade reserutt och ömsom smyga ömsom kämpa oss fram mot vårt slutgiltiga mål. En av oss bär på ett hopp. Hoppet om att kunna hitta ett botemedel på den svampinfektion som nästan förintat hela mänskligheten.

Våra vapen är dragna och med fingret på avtryckaren är vi beredda att avlossa våra absolut sista salvor mot vad som än intagit detta sista fäste. Har vi tur är det Eldflugorna, den rebellgrupp som kämpar mot karantänzonens myndigheter, tillika de enda, som utanför den cyniska ledningen verkar ha samlat kunskap nog att hitta en kur baserat på den immunitet mot svampinfektionen som en av oss uppvisat. Du är just till att avfyra din första kula för att inse att det inte är något fientligt överhuvudtaget. En flock hundar skingras när de upptäcker vår ankomst och vi pustar gemensamt ut. Vi samtalar om den uppbyggda spänningen, om utsattheten och när du berättar om ditt tidigare liv glömmer jag bort att du bara är en karaktär i ett spel. Du är så riktig, du tar dig tid att fundera, du är eftertänksam och mänsklig. Och skådespelarna som gör dig är så övertygande.

Vilket annat spel som helst med denna blandning av FPS, Äventyr och Pussel hade varit ett sömnpiller med den fart den berättas i. Även om det i vissa fall förekommer mellansekvenser som är illa dolda filmer med alldeles för enkla knapptryckningar för att bibehålla ditt intresse så förlåts detta av att din nyfikenhet hela tiden kittlas. Bortsett från att det är fantastiskt vackert att se den fläskiga grafiken som den remastrade versionen åstadkommer i kombination med en modern TV ( jag börjar retirera i min åsikt, det är nog ändå så här spel ska spelas – i soffan med en ruskigt bra story) så är det framförallt att man vågar döda sina darlings. Eller egentligen, man vågar introducera element i berättelsen som kittlar min nyfikenhet så mycket att jag vill utforska det vidare, för i vilket annat spel som helst så hade det tagit över, men här låter man helt enkelt den rosa elefanten lugnt strosa förbi. Både frustrerande och härligt på samma gång.

Men vårt uppdrag är för viktigt, vi måste till varje pris vidare och finna en kur för mänsklighetens överlevnad. Det ställs ofta på sin spets för ofta far vi fram som ett väloljat maskineri, trots att både infekterade och jägarföljen borde sätta käppar i hjulet på vår framfart, men likt två ödesmaskiner lyckas vi ändå avvärja alla hot. Antingen genom att sofistikerat smyga och överfalla dem i en intrikat ninja-dans. Eller genom att ta fram det stora artilleriet och göra saken på ett sätt som skulle få Rambo att ta fram popcornen. Tillsammans ska vi framåt, oavsett vad som står i vår väg, för vi har bara varandra och slutligen är vi båda skyldiga varandra våra liv så pass att det inte ens går ställa sig frågan om någon eller något annat får komma emellan. Då och då påminns vi om detta utifrån. I ett utifrånperspektiv insinueras att vår framfart inte nödvändigtvis är att betrakta som den nobla resa vi själva målar upp genom vår vänskap och ädla syfte. Flera gånger går det upp dig som spelare att dina karaktärer sakta förändras av den hårda världen. Ibland får du aktivt hjälpa till och göra svåra val, men inte sällan är det nödvändighetens lag som sätter premisserna.

Det är ett djup på storyn jag aldrig upplevt tidigare i ett spel. Inte för att jag inte utsatts för dessa val innan, utan för att det berättas så förbaskat övertygande att det för första gången berör mig att min karaktär kanske skulle kunna betraktas som ett monster ur någon annans ögon.

I den remastrade versionen av spelet (vars föregångare släppts exklusivt till PS3) har man förutom att göra spelet vackrare även slängt in smarta ljudfunktioner där man b.l.a. på ett mycket smakfullt sätt nyttjar handkontrollens inbyggda högtalare. Det går kalla kårar över min ryggrad när jag plockat upp ett fickminne i spelet och får dess innehåll uppläst direkt ur min hand. Man har även slängt dit en extraberättelse som utvecklar en av huvudkaraktärernas bakgrund något. Left Behind är inte en helt nödvändig berättelse, men den skapar en djupare förståelse för karaktärens drivkrafter. Om inte annat en angenäm tidsförströelse när man bearbetar sorgen över att spelet är slut.

Ett annat sätt att bearbeta denna sorg är den inbyggda flerspelarfunktionen som på många sätt påminner om vad något av S.T.A.L.K.E.R:spelen utgav sig för att vilja åstadkomma. Här delas man in i antingen “Hunters” eller “Fireflies” och ska i en enklare kampanj samla förnödenheter i olika deathmatches “Supply Raid” & “Survivors” där den senare innebär att man inte får spawna. Förutom deathmatch finns det lite mer innovativa  “Interrogation” där man får göra en utfrågning av motståndarnas överlevande i syfte att lokalisera deras förnödenhetsförråd.  Varje match för kampanjen en dag framåt i strävan att uthärda 12 veckor och under denna tid kan du genom de saker du letar upp på vägen utveckla både dig och din grupp så att de blir bättre och bättre. Efter dessa 12 veckor kan man dock åter välja sida. Jag har inte spelat jättemycket av detta, men jag måste säga att jag tyckte om den utsatthet och strävan efter utveckling spelet gav känslan av. Där vårdar man verkligen arvet efter grundspelets kampanj.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med exklusivitet av spel till olika plattformar. Jo, jag har förstått den ekonomiska aspekten av det, men jag har inte förstått vilka puckon som förväntas gå och köpa en dyr maskin p.g.a. ett särskilt spel. Jag har visserligen varit sugen på något tidigare, men aldrig så jag känt att jag varit tvungen att hala upp stora plånboken för att komma in i värmen. Det har känts lite som att köpa grisen p.g.a säcken. Men i det här fallet är jag nästan benägen att rekommendera ett köp av PS4 enbart för att få uppleva detta spel. Särskilt som man utnyttjar flera av dess tekniska särarter på ett så pass bra sätt.

Så här i skrivandes stund, några dagar före jul, vill jag nog påstå att The Last of Us Remastered är den perfekta julklappen för den som vill uppleva ett sjuhelsikes äventyr på egen hand. För i den här genren är det utan tvekan det bästa spel jag någonsin spelat.