Pusselsvårighet60
Vansinne91
Bildestetik90
Ljud53
storry93
Spelglädje79
Läsarbetyg1 Rösta85
Spelets höjdpunkter
Vansinnet är magiskt
Dialogerna
Den morbida humorn
Nackdelarna med enkelheten
Ljudet, aldeles för grunt/enkelt
Tillslut samma samma
77
Fran Bow

En stilla kväll när barnen har lagt sig sätter jag mig ner för att testa Fran Bow. Det kommer visa sig att det kanske var dumt att spela detta på natten, ensam och med allt för lite tid kvar till jobbet börjar nästa dag.

Fran Bow är nytt spel från det svenska produktionsbolaget Killmonday Games. Det hela startar med en smäcker melodi i lurarna och likt en bilderbok för 3-6 åringar börjar berättelsen om Fran som är tio år gammal, snart elva. Hon har en familj, en moster, en katt och hon är lycklig och glad. Värden är underbar, en liten stund. Sen börjar avgrundens djupa hav av hemskheter.

Det visar sig att Fran är en flicka i en mycket otäck värld. Hennes mor och far dödas, hennes kära katt är borta och hon vaknar ur ännu en session av att uppleva sina mardrömmar där på psykiatrikerns soffa. Hon är instängd på ett mentalsjukhus för mycket störda barn. Där hon kämpar med sin mentala sjukdom och detta i en värld som är mycket orättvis och vansinnigt, dödligt skrämmande. Det är en morbid och otrolig resa in i ett vridet och djupt äckligt sinne. Bara det att det rör sig om ett  sjukt och utsatt barn får mig att må dåligt. Dock inte så dåligt som Fran mår, för kan någon må så dåligt?

Till sin hjälp har hon en burk piller som gör allt än värre. När hon tar dem hamnar hon i sin mardrömsvärld. Men hon måste det om och om igen för att klara att ta sig ut från sjukhuset och hitta sin katt.Det hela blir skruvat och psykedeliskt. Vad som är verklighet vet ingen och vad som är meningen ligger långt framför dig att finna ut.

FranBow_1

Detta är i grunden ett pusselspel. Kombinera kvasten med ett snöre och en krok från gardinstången så får du tag i nyckel som hänger utom räckhåll. Mins koden på tavlan så du kan stänga av larmet eller limma fast en ny magisk dörr där ingen dörr finns. Men allt i närheten av död, mardrömmar och monster. Estetiken är även den tagen från barnböckernas enkelhet och väldigt vacker. Morbid förvisso. Ibland äcklande och skrämmande. Men det är ändå något estetiskt över det hela som lockar mig. Det finns en logik i hur det hela ska göras men du behöver tänka som en mycket störd och fantasifull tioåring. Det vill säga ologiskt. Det finns några få gånger jag tycker pusslet är i vägen för berättelsen. Detta är mer och mer en animation över galenskap än ett spel. Men så kommer det tillbaka och blir mer och mer ett spel än något annat. Så pendlar det, likt Frans eget sinne, fram och åter.

Bilderna är avskalat enkla och innehåller inte för mycket detaljer. Det vill säga, du behöver inte klicka sönder dig för att vara säker på att du plockat upp allt du ska för att komma vidare. Lite som en barnfilm där man animerat med utklippta pappfigurer. Stolpiga rörelser, lite kantig. Jag kommer och tänka på Bolibompa-programmet, ”Lilla prinsessan”. Men där slutar likheterna för skillnaderna i berättelse och stämning är som natt och dag. Ljudbilden är dock lite väl simpel. Här hade jag önskat mer, lite mer variation. Jag tröttnar på att höra en upprepande slinga. Vissa gånger inte längre än 15-20 sekunder innan jag kan ljudets slinga i en scen när jag kör fast och pusslar minut efter minut. Det blir lite irriterande. Det hade varit befriande med en mer komplex och djupare ljudvärld. Det som däremot gifter sig väl med spelet är musiken som ibland är i scenerna. En barnslig liten melodi, som om ens föräldrar spelar en lugnande skiva för en. Vacker och sagofylld.

Det är mycket enkelt och du förstår hur du ska spela på bara någon minut. Du har egentligen fyra val. Gå vidare, tryck på saker för att plocka upp eller prata med dem. Öppna din lilla börs och kombinera eller använd saker du har däri eller ta dina piller och fall djupt in i din mardrömspsykos. Där kan du hitta andra saker och ibland göra andra saker som inte går i din mer friska värld. Detta är en styrka och en svaghet kan jag tycka. Styrkan i att du börjar och sen kör du. Du fattar och kan ägna dig åt att upptäcka alla underliga scener och dialoger. Nackdelen är att det blir lite samma. Tryck, plocka, kombinera och använd. Om och om igen fast med olika föremål på olika saker och ting. Här skulle det eventuellt vunnit på att ha lite fler moment eller val. Du inser snabbt att det är ett spårvagnsscenario du är på. Det är en väg och den tar du oavsett om du vill eller inte. Fast jag kan här inte riktigt bestämma mig. Kanske det är spelets styrka på ett sätt? För när det gäller bilderna och grafiken är det just enkelheten som gör det så snyggt. Och spårvagnen som inte går att stoppa blir en allegori över Frans eget sinne. Det stämmer liksom med helheten.

FranBow_4

Vissa gånger här i mörkret, hoppar jag rent av till av de små händelserna. Det är inte de läskigaste jag sett. Inte det underligaste jag spelat. Inte det svåraste jag klurat på. Men det har en charm som fångar mig helt och hållet. Det är överraskande och på ett sätt lagom gripande. Det är inte på något sätt en igenkänningsfaktor för min del. Har aldrig varit i närheten av en djupt störd drömvärld som denna. Men det finns en empatisk ådra i mig som detta spel slår an i ens själ. Eller det kanske mer en berättelse än ett spel?

Trots sin enkelhet överraskar spelet mig och det är befriande avskalat i vad du ska göra. Jag vill hela tiden se vad som finns bakom nästa dörr eller sten eller vad det nu är. Ibland kan jag inte låta bli att ta Frans piller bara för att se hur hennes mardrömmar ser ut i just det rummet hon är i nu. Ibland vill jag inte mata i henne ett till av dessa röda små piller. Vill inte se vad vidrigt hon kommer få uppleva. Eller är det så att jag inte vill utsätta henne för det? Det är kombinationen av äckel, illamående, rädsla, ånger och vilja att hjälpa henne, ta henne hem som gör att jag inte kan släppa detta. Eller så är det för att det blir förändring?

Det kommer andra kapitel och där är tingens ordning annorlunda. Det blir mer och mer snurrigt. När du trodde du hade ordning på hur saker och ting var i detta spel så kommer en förändring. Fran får aldrig vara sig lik. Ja det är i sanning en underlig saga som sprungen ur ett svamp-rus. Timman börjar bli sen och jag kan bara inte sluta. Jag vill så gärna få Fran igenom denna mardröm. Och det slår mig hur passande namn företaget har. För detta spel dödade allt annat jag tänkt göra denna måndagskväll till långt in på natten.

FranBow_6