Härom natten var det dags. Jag och en god vän satte oss tidigt på eftermiddagen framför tv:n. Alla störande moment var bortplockade. Middagspausen inplanerad. Vår årliga sommarmangling skulle ske. Sedan vi sprang på Gears of War II, har vi varje sommar återkommit till serien för att kasta oss över det svåraste AI:n kan ge oss. I år blev det Gears of War Ultimates kampanj på svårighetsgraden Insane. Jag vet inte riktigt vad som får oss att återgå till den där serien år efter år – men varje sommar sitter vi där med våra lancers tuggande i locust med imulsion skvättande överallt. Det är en ritual av broderskap mellan mig och min vän. Vår vänskap växer, action reload efter action reload. Cover efter cover tar vi oss fram tillsammans. I den nyare passagen i teatern, tar det tillfälligt stop. Obskyra svordomar studsar i vår vrå. Men sen tar vi oss vidare. Vi styrks av vår seger, som ju egentligen bara är förutbestämd och dessutom redan avklarad. Men när General Raam faller är vi trötta, nöjda och lite närmare varandra än när vi började. Det var lättare än vi mindes det, men vi var ändå inte klara förrän framåt småtimmarna. Efteråt, i ett ljusnande Jönköping, när jag skjutsar hem min vän, pratar vi redan om nästa sommar. Om hur vi hoppas att höstens Gears of War IV inte ska göra oss besvikna. Så att vi har något nytt att ta oss an nästa sommar, även om spelet redan kommer vara gammalt och sönderspelat vid det laget.

Det är en fin vänskap.