För någon månad sedan skrev jag detta debattinlägg, där jag lyfte hur det finska e-sportsförbundet arrangerade separata turneringar för manliga respektive kvinnliga spelare.

Källan till inlägget var en intervju av tidningen PC-gamer. Det finska e-sportsförbundet hänvisade till det internationella e-sportsförbundets regler om att endast manliga spelare kunde delta i världsmästerskapen för dessa spel. Detta ledde till stora reaktioner bland spelare världen över. De finska arrangörerna, med Markus ”Olodyn” Koskivirta i spetsen, ändrade sedan dessa regler i de finska mästerskapen.

Ljuset riktades mot det Internationella E-sportsförbundet, som arrangör och pådrivare av könsseparatistiska ligor. Förklaringen till detta var absurd.

”The decision to divide male and female competitions was made in accordance with international sports authorities, as part of our effort to promote e-Sports as a legitimate sports.” – Citat från PC-gamers granskning

En legitim sport måste alltså enligt det Internationella e-sportsförbundet (IESF) ha separata ligor för manliga respektive kvinnliga spelare. Efter påtryckningar ändrade sig dock IESF och arrangerar nu två andra turneringsformer i världsmästerskapen. En ”öppen klass” och en klass bara för kvinnor. (Dock kvarstår klasserna ”male” och ”female” i deras tävlingsregler från april 2014.)

Det svenska Riksidrottförbundet, (det organ som på hemmaplan ligger närmst till hands för att definiera vad som är en legitim sport), uttrycker sin linje i sin jämställdhetsplan:

”Det övergripande målet för idrottens jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer inom alla områden”

Inom den traditionella idrotten finns det dock ett gediget arbete kvar att göra. Exempelvis med att matcha idrottsrörelsens 42% kvinnliga utövare mot endast 27% kvinnliga representanter i föreningarnas lednings- och styrningsarbete. Detta säger man sig vilja jobba med att komma åt. Även den internationella OS-kommittén gör framsteg på området, men vägen är lång. Internationell idrott är och har varit full av meningslösa könsseparatistiska idéer som bikinimått på kvinnliga beachvolleykläder, fler olympiska grenar för endast manliga utövare och en del grenar där endast kvinnliga utövare är tillåtna som exempelvis konstsim och truppgymnastik.

Är det då rimligt att en ny och modern folkrörelse, som e-sport, går in i fällan och gör om exakt samma resa, med precis samma förlegade företeelser man nu vill bryta upp inom den traditionella idrotten, på såväl nationell som internationell nivå? Detta för att kunna legitimera sig som så kallad sport? Jag hoppas att hela idrottsvärlden skakar på huvudet.

E-sporten har idag såväl manliga som kvinnliga spelare samt kanske spelare som inte identifierar sig med ettdera könet. Det finns alla möjligheter att tänka om och tänka rätt från början i formandet av denna sport. Internationella e-sportsförbundets kovändning är naturligtvis ett beslut i rätt riktning, men i takt med att den svenska officiella plattformen för e-sport bildas så bör man ha med sig jämställdhetsarbetet ända ut i dess förgreningar. För inga kvinnliga specialligor i världen verkar förhindra att spelare exkluderas, att kvinnliga spelare är mer utsatta för verbala kränkningar, att vissa manliga kommentatorer bedömer kvinnliga spelares utseende istället för prestation, att manliga skribenter inom svensk spelpress upprätthåller en sexistisk attityd gentemot kvinnliga spelare och så vidare. Listan kan göras längre. Ska vi göra rätt måste vi ändra attityderna från grunden.

För e-sporten kommer aldrig få någon hög idrottslig legitimitet om den fortsätter vara ett lekrum för manliga småpojksfantasier. Många röster börjar nu lyfta detta. Markus ”Olodyn” Koskivirta är en av dem. Sverok arbetar aktivt sedan flera år med detta.

Det är nu, när sporten fortfarande är formbar, det finns möjlighet att förändra. E-sporten har alla chanser att bli världens mest moderna och jämställda sport. Om vi alla håller emot förlegade stereotypa idéer och börjar nu på en gång.