Europa Universalis 4

Det är svårt att förhålla sig till spel som är sådana självklara ledare inom sin genre att det inte finns något direkt att jämföra med, förutom utvecklarnas egna titlar. För visst är det väl fortfarande så att Paradox är den okrönta konungen på massiva strategispel!?

Europa Universalis 4 är den senaste juvelen i kronan och visst glänser den. För här har man förstått självklarheten i att inte rasera det som funkar, men fila på de delar som är mindre smickrande. Du som spelat de tidigare titlarna förstår snart vad jag menar. Ni andra ska få en chans att komma ikapp.

Du tar härskarfunktionen i en nation, provins eller domän. Du får kontroller att förvalta dessa efter bästa förmåga, militärt/geografiskt, ekonomiskt, kulturellt eller idémässigt. Du skickar helt enkelt trupper, handelsmän, kolonisatörer, präster och diplomater för att bana väg åt ditt styre och detta i en historisk kontext som känns allt annat än främmande för dig med någorlunda historiekoll. Detta i sig är en väl antagen utmaning, för under den tid som spelet låter dig ha makten, dvs. hela 1400-talet till en bit in på 1800-talet, hinner en hel del omvälvande händelser inträffa i vår verkliga historia. Allt nämnvärt inom denna tidsram avspeglas i det här spelet. Naturligtvis kräver alla dessa möjligheter att man sätter sig in i situationen, så pass att man knappt kan spela kortare sessioner om det ska vara värt något. Det upplevs dock inte som ett problem, för tiden riktigt flyger iväg.

Den öppna världen där du i princip kan ta rollen som ledare för vilken nation som helst, kräver självfallet en hel del balans. Här har utvecklarna av EU4 gjort ett imponerande researchjobb vilket möjliggör att man får möjlighet att välja om man vill spela en någorlunda historiskt korrekt kampanj eller om man vill ha möjlighet att forcera spelet ordentligt. Teoretiskt sett skulle alltså ett litet furstendöme i det senare spelläget kunna få världsherraväldet. Men tekniskt sett är detta fortfarande näst intill en omöjlighet, helt tack vare spelets balanserade motor och värld. Men just känslan av att det faktiskt är möjligt är berusande. “What if”-dåren i dig får fritt spelrum och vem kan motstå detta?

Möjligen historienörden då, vilken garanterat ändå inte behöver gnälla då det mer historiskt korrekta spelläget balanserar upp historiska nationer och händelser så att världen förblir igenkännbar utifrån en historisk atlas. Ok, kanske inte lika väl som Hearts of Iron 3 (även detta en Paradoxtitel fast i 2:a världskrigsmiljö), men här i EU4 har vi ju som bekant några fler år att hinna spinna sönder världen.

Kanske kan även den som tycker det är svårt att sätta sig in i alla spelets mekanismer skrämmas från att ta till sig ett komplext spel som detta. För det är trots allt så att det finns lite att tänka på. Även om själva spelet bygger kring en världskarta där allt du behärskar och betraktar speglas på ett enkelt sätt så har du i alla funktioner många aspekter att förhålla dig till för att nå riktig framgång. Arméer måste ha försörjning, handelsrutter måste underhållas och provinserna måste skötas om. Du må visserligen ha hjälp av några få rådsmedlemmar vilka du måste byta ut och anpassa efter vilken fas din nation är i för tillfället, men det är ändå en del att lista ut. För allt styrs ändå utifrån den förmåga den härskare du för tillfället ikläder dig rollen har. Just detta är kanske det jag finner minst övertygande med spelet, för när Paradox nyligen släppt en titel som Crusader Kings 2, vilken man säger sig hämtat inspirationen från gällande härskarrollen så får man högt ställda förväntningar. I EU4 får jag inte känslan av att härskare fyller mycket större roll än att ge oss underlag till hur väl nationen kan styras. CK2 har gjort mig bortskämd i detta avseende och kanske är det därför jag inte finner möjligheten att avla fram bättre framtida generationer särskilt tillfredställande. Dock har man kopplat en stor del till nationernas utveckling till denna härskares förmåga, som med adderandet av rådets förmågor ger dig ett mått på hur mycket satsningar och förändringar du kan göra i olika områden. Denna utveckling har tidigare varit mycket tydligare kopplad till nationens ekonomi, men på detta sätt har man lyckats skapa en mer dynamisk utvecklingsstege för nationen som inte nödvändigtvis behöver vägas mot ekonomisk bärighet. Det känns däremot framåtskridande, naturligt och väl genomfört!

Dessa är endast en av många tydliga förbättringar som gjorts, för man har verkligen lyckats fila bort de flesta skavanker som tidigare titlar haft. Särskilt har det enklare gränssnittet, där nämnda grundkartan går att filtrera för varje enskild aspekt du vill granska. Vare sig det handlar om att få en överblick över olika provinsers ekonomiska bärighet eller om du vill se en religions utspridning så kan du enkelt få en överblick. Dessutom har man byggt menyerna på sådant sätt att de mest användbara finns tillgängliga från början. Vill man gå in ordentligt för detaljerna så är det dock bara 2 knapptryck bort och det inbjuder verkligen till att man vill pyssla om sina domäner. Dessa filter gör också att det blir tydligt när något är på tok. För när du enkelt kan bläddra mellan ex. religionsvyn och upprorsbenägenheten i dina provinser så gör du enkelt kopplingar mellan olika orsaker och verkan. Likaså kolonisationen av nya domäner är förenklat, från att tidigare krävt att man har stenkoll på varenda sändning av kolonisatörer kan du nu sikta in dig på ett område som du vill besätta med ditt stolta folk och tryggt lita på att du blir uppmärksammad om de skulle stöta på patrull. Det är väl tänkt, men jag kan ändå inte göra mig av med känslan att det är fel tänkt. I ett spel, vars tidsålder genomsyras av utåtagerande, spridande av idéer och framförallt upptäckar-anda är det förvånansvärt att man helt väljer bort de element av äventyr som skulle gå att spela på i kolonialismens tidevarv.

Jag backar, korrigerar mig själv, det förra stycket ska kanske i ärlighetens namn inte kallas skavanker, för funktionen har funnits där förr, bara inte lika väl genomförd. Tydliga skavanker har dock funnits, av vilka särskilt två varit mycket irriterande.

Den ena är diplomatin när man mäklar fred. En process som ibland känts lite som att spela på lotto, där endast den ledande i en koalition har tjänat på fredsuppgörelsen, eller där det ibland har slutits fred som råder bortom all rimlighet helt utan din inrådan. Nu däremot är fredsprocesserna riktigt bra upplagda och man får en känsla av att varje part har en rimlig chans att roffa åt sig, eller för all del – bli av med ära, i proportion till ens insats i en konflikt. Nu är diplomatin helt plötsligt både rättvis och rimlig!

Den andra är, med risk för repetition, det nya sättet att hantera nationens tekniska utveckling. För tidigare, då allt var kopplat till nationens ekonomi, fick man känslan av att det bara var att rikta skattepengar åt olika håll. Nu har man verkligen förtydligat teknologiutvecklingen så att man får en tydlig känsla åt vilket håll nationen drar. Kanske inte helt perfekt, men man balanserar i alla fall bort handikappet mindre folkrika och inkomstbringande provinser hade gentemot rikare områden i utvecklingspotential. Inte perfekt, men funkisch!

Besvikelser är dock nära när det gäller den lilla detalj som de flesta andra spel annars lägger största vikt vid – Striderna. De är nämligen fortfarande, även om man förädlat det något litet snäpp, ganska statiska. Det går ganska fort att lära sig hur stora arméer man behöver för att övervinna motståndaren. Det går visserligen påverka genom att addera generaler och amiraler, men det är svårt att få känslan av de svindlande taktiska och strategiska konststycken som utspelats i historien när stora generaler dansat fram över kontinenter. För kanske är det så, att när ett spel är näst intill fulländat är det just dansa man vill kunna göra. Fast först måste jag värja mitt Tyskromerska rike mot Preussarna som vill bli självständiga eftersom mitt krig mot Spanien drog ut något för länge. Jag borde ha avvägt detta. Ständigt dessa avvägningar… jag måste spela om det här scenariot för hundrade gången, kanske lyckas jag få med mig Ottomanerna denna gång, då måste världsherraväldet bli mitt!

[embedvideo id=”KWAP0RNFOmc” website=”youtube”]

 

Balans
99
Komplexitet
99
Anakronism
90
Grafik
75
Ljud
65
Återspelbarhet
99
Läsarbetyg5 Betygsätt
69
Postivit
Komplext
Autenciteten
Återspelbarhet
Negativt
Komplext
Avelsmöjligheterna
Striderna
87
Komplext
Prenumerera
Meddelande om
guest

0 Kommentarer
Citerad feedback
Visa alla kommentarer
0
Vi vill gärna höra dina åsikter. Kommentera nedanför!x
()
x