Sliten tematik? Stulen mekanik? Kan Harmonies verkligen leva upp till hypen?
Det kan inte hjälpas, tankarna går hela tiden till andra spel när jag spelar Harmonies. När det gäller temat, alltså ekologi, harmoni i naturen och att kombinera djur och landskap, dyker till exempel Aqua, Forest Shuffle och Biotopia upp för att bara nämna några. Många har också liknat spelet vid Cascadia och Azul. Det är inte svårt att se varför, för det finns mycket i mekaniken som påminner om de spelen. Jag associerar också till Calico, Reef och andra pusselliknande spel. Så varför älskar alla Harmonies? Och varför blir jag själv så förtjust?
Reglerna i korthet
För den som inte vill lägga dyrbar speltid på långa regelgenomgångar är Harmonies ett föredömligt enkelt spel. När det är din tur så får du plocka upp tre spelbrickor och placera ut dem på din spelplan. En del av brickorna får staplas på varandra, andra inte. Om du vill får du också dra ett djurkort. Djurkorten har kriterier som behöver bli uppfyllda för att du ska få placera ut djurkuber på din spelplan. Det kan till exempel vara att ett berg som är två brickor högt ska angränsa till två vattenbrickor.
När spelet är slut så får du dels poäng för ditt landskap (till exempel byggnader som angränsar till flera olika sorters landskap eller vatten som ligger i en kedja med många andra vattenbrickor). Du får också poäng för hur många djurkuber du har lyckats placera ut från dina djurkort.
Varianter
När du har spelat ett par rundor kan du känna dig redo att lägga till “Naturväsen”, som fungerar som ett djurkort med den skillnaden att du får det i spelets början och att det ger poäng för antingen grupper av landskap eller antal landskap.
Det finns också en B-sida av spelbrädet, där du ska bygga öar med hjälp av vattenbrickorna istället för att skapa en lång flod. De här varianterna ger spelet en högre omspelbarhet.
Komponenter
Något av det mest tilltalande med Harmonies är trots allt utseendet. Rejäla trämarkörer i en ordentlig tygpåse och stora kort med vackra bilder är faktiskt en stor del av spelupplevelsen. Men minuspoäng till designern för att kontrasten mellan vissa färger ibland är alldeles för dålig. På spelarhjälpen (eller “påminnelsekorten”) ser en mörkare gul bricka precis ut som en brun, och bilden som ska visa att en röd bricka får placeras ovanpå antingen en röd, brun eller grå går nästan inte att tyda alls.
Spelupplevelse
Så hur stora är egentligen likheterna med Azul, Cascadia och så vidare? Egentligen inte så stora, vid närmare inspektion. Visst väljer du brickor från en gemensam marknad som i Azul, men du väljer en grupp av tre istället för att plocka ut en viss färg. Varje ny spelare har dessutom fem fräscha högar med brickor att välja mellan. Och precis som i Cascadia ska du placera ut djur i landskap, men du är mycket mer styrd av exakt hur landskapet ska byggas. I Cascadia finns också gemensamma vinstvillkor, medan alla spelare i Harmonies har sina egna mål att sträva efter.
Det jag saknar mest i Harmonies är, som så ofta, spelarinteraktionen. Den består av att du och medspelarna till viss del konkurrerar om samma kort och brickor. Och visst är det frustrerande när spelaren innan dig plockar upp just de brickorna eller just det kortet som du hade spanat in, men jag kräver lite mer av ett spel än lätt irritation för att känna att det är mer än en kollektiv patiens. När jag testar solo-varianten av spelet är spelupplevelsen inte så värst annorlunda än med fyra spelare. Men samtidigt skulle jag absolut inte vilja ha ett mer aggressivt spel. Det är inte så att jag önskar att jag kunde förstöra landskap eller stjäla djur från mina motspelare. Så jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar, egentligen.
En annan frustrerande sak med spelet är att det kan bli långa väntetider. Det är svårt att planera sitt drag i förväg just för att din plan kan omkullkastas av de andra, och därför är det lätt att fastna i optimerings-förlamning när det väl är din tur. De andra spelarna har då inte mycket annat att göra än att trumma med fingrarna.
Det här låter kanske som två ganska stora invändningar, och hur kommer det sig då att jag genuint gillar Harmonies och vill spela det om och om igen? Jag är väl inte så ytlig att det bara är de fina bilderna som förtrollar mig? Framför allt är det nog för att det är ett intressant och tillfredsställande pussel med lagom komplexitet och lagom många saker att väga mot varandra. Och trots att spelet egentligen är ganska abstrakt så fungerar temat väldigt bra. Det är också något i mekaniken som triggar små dopaminkickar, så som alla bra spel gör.
