Det är svårt att vara en effektiv diktator på en tropisk ö, med vadmalsfodrad militäruniform och alldeles för stora solbrillor.
Men uppenbarligen är det attiraljer man måste ha för att bevisa sig i det omtalade Tropico 5.
Frågan är bara om Tropico bevisar sig för oss?
Att dataspel eller åtminstone delar av dem väckt anstöt i olika länder är inget nytt. Oftast hänvisar man till den enskilde spelarens bästa, som när man förbjudit för mycket blod eller uppvisandet av tvivelaktiga symboler. Men när Thailands militärdiktatur förbjöd försäljning av Haemimont Games Tropico 5 handlade det väl troligast om att spelet var för likt verkligheten i en diktatur som gör allt för att sopa rent inför intet ont anande turister. Så det är inte annat än att man blir nyfiken, kan ett civilisationsbyggarspel med enkla rollspelsmoment verkligen skrämma en nation så pass att man vill skydda sina medborgare mot det. Vad är det man är rädd att det här spelet ska hjälpa dem komma underfund med?
Den som spelat de tidigare spelen i serien vet ungefär vad det handlar om. Du är satt att förvalta en liten ö-koloni i en tropisk övärld som har vissa likheter med verklighetens yttersta utposter. Olika öar har olika förutsättningar och olika scenarier har varierande kontakt med omvärlden. Ditt jobb är att navigera i riktningen att vinna dina invånares förtroende så att kolonin blomstrar och kan klara sig självständigt. I detta avseende har spelserien inte utvecklats något, för varför ändra ett vinnande koncept?
I Tropico 5 börjar du som guvernör åt en ospecificerad monark vilken gör sitt yttersta för att utvinna dina naturtillgångar. Men för att vara rättvis så investerar denne en hel del i din koloni också, vilket gör att du slipper känna den ekonomiska ruinens brant flåsa dig i nacken under din civilisations barndom. Men även om du har ett tydligt mandat att styra i din härskares namn så är tidsfristen minst lika tydlig och snart börjar sidorna i härskarkalendern bli lika glesa som de lojala invånare du har till din tjänst.
Det är inledningsvis en ganska enkel balansgång, vilket gör att du kan fokusera på de lustigheter som spelen gjort sig kända för. För alla de fördomar du kan tänkas ha om bananrepublikernas eskapader har man tagit till fasta på för att leverera den ena one-linern efter den andre. Det är lyckat, för jag skrattar smått hela tiden. Även när jag spelar om scenarier och hör dem repeteras för både fjärde och femte gången.
Snart har du förhoppningsvis lyckats få din koloni att blomstra och nå en demografisk bredd, vilket gör att du kan ta mod till dig att förklara er självständiga. I samma veva kan du välja inriktning på din “republik” och senare när du träder in i olika epoker kan du dessutom förädla din statsskick något. Spektret ligger någonstans mellan bluffdemokrati till ren och skär militärdiktatur, men med handen på hjärtat kan jag inte riktigt utröna några större skillnader i vilken väg du väljer. Kanske är det här både spelets styrka och svaghet.
För där andra liknande civilisations eller stadsbyggarsimulatorer är ganska oförlåtande när du misslyckas med grundläggande infrastruktur börjar folk här börjar först gny lite och först efter ett bra tag börjar man få upproriska rebeller på halsen. Det gör att du hinner insupa känslan i att vara en despot och du hinner oftast bemöta de problem som utpekas. Antingen genom att tillfredsställa klagomålen eller genom att mer eller mindre snyggt göra dig av med de som klagar. Det är sådana här saker som gör det tydligt att man fokuserat på spelglädjen framför ren simulering.
Även om du kan grotta ner dig i detaljer och fokusera på att terrorisera enskilda rebelledare eller utveckla religiositeten i dina domäner så har man lyft fram de umbäranden en diktatorsfamilj kan tänkas råka ut för i olika tidsåldrar. För när självständigheten väl har säkrats så tvingas du helt plötsligt bli en internationell balanskonstnär, där andra världskrigets aktörer ställer olika krav på din lojalitet.
Så pass sent i spelet har du fått sällskap av fler familjemedlemmar som innehar olika förmågor, men ärligt talat, även om jag spelat en hel del så förstår jag inte riktigt finessen med varken dessa eller den karikatyr man själv kan ikläda sig rollen av. För även om du kan skapa en karaktär med de klassiska drag som tycks vara ett måste för att klassas som en sann diktator så blir du och dina familjemedlemmar mest roliga gubbar som sätts på olika meningslösa uppdrag. Jag kan tycka att om man implementerar den här sortens karaktärselement så behöver man förvalta dem bättre. Ge dem en sann funktion.
Tropicos senare titlar har varit något av en besvikelse för undertecknad. Jag har upplevt de flesta spelen efter originalet som tamt uppsminkade kopior av sina föregångare. Ett enkelt sätt att kräma mer stålar ur ett vinnande koncept och om någon tvunget måste tvinga ur mig en åsikt i detta nu, så kan jag nog erkänna att fortfarande sitter lite med den känslan. Men samtidigt känns Tropico 5 för första gången på länge som ett färdigt spel. För att vara en simulator utan ordentlig micromanagement eller ingående strategiska moment så är spelet roligt, snyggt, balanserat och framförallt varierande. Det är roligt att spela om scenarierna och just där fastnar det i mitt hjärta. Att dess intrikata handelssystem dessutom känns realistiskt gör inte saken sämre. För med en ekonomi där vården av dina internationella partners spelar roll blir handeln mer än att bara dra in stålar till din framgång. De blir anledningar att ta beslut du inte alltid är så bekväm med.
Att man dessutom lagt energi på att få det spelbart till konsol gör inte saken sämre. Just en av de saker jag saknar med konsolspel strategi och simulatorspel vilket Tropico 5 i viss mån råder bot på. Jag har kört det på PS4 och upplevde bara inledningsvis att det var lite röriga menyer, men när spelet väl kommit igång så gör humorn och spelbalansen att det blir en riktigt angenäm upplevelse att vara tyrann i mitt eget vardagsrum. Det enda jag kan sakna är att det inte går zooma mer – både in och ut, för det hade underlättat mycket när kontrollen är något luddig i precision.
Nu blir nästa utmaning att bemästra multiplayerfunktionen, för att du kan kolonisera och samarbeta eller konkurrera på samma ö med upp till fyra ytterligare spelare gör ju inte direkt spelet mindre intressant. Särskilt om de andra inte fattat att DET ÄR JAG SOM ÄR FOLKETS LEDARE!
