Tre kråkor levererade årets sista och kortaste metaspel

Metascenen börjar ta digital plats och bevisar att spelen och spelarna har vuxit upp. I slutet av 2015 trillade ännu en juvel, eller ska jag säga smaragd in. Crows Crows Crows debutspel Dr. Langeskov, The Tiger And The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist är bara sådär en kvart långt, men ger dig ändå fler tankar än de överexponerade sandboxlir som fyllde spelbolagens kassor under julhandeln.

Motvilligt inser vi nog alla att vi blir äldre. Ni vet, yrkesdrömmar förpassas till lådan Avslutat, knän värker ibland lite när vi förtar oss större utmaningar än att ta oss till och från arbetsplatsen och håret växer inte längre där det brukade. Åtminstone inte på oss grabbar – eller jag menar män. En tröst i vardagen är dock att också spelen blir äldre. Vi som för en bra stund sedan passerat det där 30-strecket behöver inte längre spela Super Mario Bros, Skylanders eller ens GTA. Vi kan numera, precis som när vi väljer film angripa svårare genrer. Silent Hill tillfredställde kanske de mest inbitna fansen av Argentos Suspiria och ni som älskar Hotline Miami kanske ser det som spelens A Clockwork Orange. Det finns helt enkelt mer att välja på. Nu har också metaspelen vuxit sig fast som en egen genre. De senaste åren har vi sett lysande exempel såsom The Stanley Parabel – där du ifrågasätter hela spelets narrativ eller The Path, där du aldrig kommer någonstans om du gör det som förväntas. Det har blivit en motreaktion på det enkla och strömlinjeformade. En spelens punkgenre, dit bara de som söker något annat vågar gå. Dr. Langeskov… tillhör den genren.

En spelens punkgenre, dit bara de som söker något annat vågar gå. Dr. Langeskov… tillhör den genren.

 

Spelet börjar egentligen utan att du märker det. Du får ett intro, med hints om vad som ska hända på den Heist som du nu enligt titeln ska delta i. Men sen står du där, vid en väggplansch som ser ut exakt som intromenyn. Fast i litet rum. En röst hörs från rummet bredvid. Du ser dig om kring. Du hittar en dörr, med en knapp. Du trycker såklart. Det är så man ska göra i spel. De sätter ju inte dit knappar för att du inte ska trycka på dem. Rösten, som låter som en blandning av Simon Pegg och Dylan Moran, är generad. Den berättar att du inte kan spela spelet just nu. Någon annan spelar redan! Men du kan ändå hjälpa till. De är lite korta på personal. Du får liksom jobba lite behind the scenes. Spelet är igång, men du är inte huvudroll. Samtidigt som du faktiskt är det. Spelet är rikt på innehåll även om det är kort. Det finns massor att läsa, prylar att pilla på och titta på. Men du vet ju inte riktigt vad du ska med allting till. Där ligger lite pengar. De borde jag väl ändå ta med mig? Jag kan inte berätta mer än så. För då förstör jag spelet. Så kort är det. Men ni kommer gå utanför ramarna. Samtidigt som ni aldrig faktiskt gör det. Det är en fantastisk liten spelkommentar på det viset. Själv kommer jag på mig med att spela lika irriterande oförklarligt som jag alltid gör. Jag samlar på allt, kollar för mycket, lyssnar för lite och trycker på varenda J**** knapp. Varför spelar vi så? Kanske är det precis det spelet vill fråga. Kanske ville de bara göra något annorlunda. Jag vet faktiskt inte. Men spela gärna Dr. Langeskov. Om inte annat för att genren behövs. Eller för att spelet är helt gratis på Steam. Bara en sån sak – alla smålänningar där ute!

Varför spelar vi så? Kanske är det precis det spelet vill fråga.