Dixit av Jean-Louis Roubira vann Spiel des Jahres kritikerpris 2010 och handlar om att associera och ge ledtrådar som är lagom svåra. Gör man det för lätt eller för svårt blir man utan poäng i en ganska fiffig poängmodell.
Spelet består bara av en stor kortlek med olika bilder. Korten är stora så att man tydligt ser vad som är på dem och motiven ser ut som saker man hittar i folks drömmar, de är minst sagt speciella och lite pårökta. Om ni har sett ledtrådskorten till spelet Mysterium så har ni bra koll på hur de är utformade. Spelarna kommer att turas om att agera spelledare på samma sätt som i exempelvis Rappakalja, och spelets struktur påminner också en hel del om det.
Den som är spelare väljer ett av sina kort och ger de andra spelarna en ledtråd om vad som finns på kortet. Ledtråden kan vara ett ord, ett ljud, en grimas eller rörelse (eller en kombination av ovanstående). Det är faktiskt inte så viktigt exakt vad som är tillåtet och inte, för det ligger i spelledarens intresse att det är lagom svårt att gissa rätt. Alla andra spelare tittar nu på sina egna kort och väljer ut det som de tycker matchar bäst till ledtråden. Spelledaren samlar in alla korten, blandar dem (tillsammans med det egna kortet) så att ingen vet vilket kort som kom från vilken spelare och lägger sedan ut dem på bordet med bildsidan uppåt. Därefter får alla spelare gissa vilket kort som tillhörde spelledaren. Precis som i Rappakalja får man poäng om man själv gissar rätt och man får också poäng för varje annan spelare som man lurar att gissa på sitt eget kort. Spelledaren då? Jo, hen får bara poäng om minst en – men inte alla – gissar rätt. Det här är en fantastiskt bra regel som gör spelet självreglerande. I början kan det vara svårt att känna av hur otydlig man ska vara när man ger sin ledtråd, men man lär sig snabbt. När rundan är över får nästa spelare bli spelledare och poängen håller man reda på med hjälp av kaniner som hoppar fram längs en slinga i lådan.
Skulle man trots mängden kort tycka att det blir för lite variation så finns det expansioner att köpa till som bara består av fler kort. Det finns också omarbetningar av spelet (Dixit Odyseesy och Dixit Quest som jag själv tyvärr inte provat) som ska gå att kombinera med grundspelet.
Det här är ett spel som ställer krav på att spelarna gillar att vara kreativa och kan tänka lite utanför lådan. Jag har redan nämnt likheterna med Rappakalja, och det känns också ungefär på samma sätt när man spelar det. Själv vill jag inte spela det här för ofta, men det är ändå ett spel som har åldrats med värdighet, och jag plockar gärna fram det med jämna mellanrum.
[boardgamepricebox id=9652 destination=SE currency=SEK stock=Y]
