Året var 1993. Alla med självrespekt och en pc lirade Doom med hjärtans lust. Hagelgevär och dundrande hårdrock. Jag mördar utan eftertanke natten lång på en gammal 4×86’a!
DOOM
First Person Shooter
- Utgivet: 2016-05-13
- Developer: id Software
- Publisher: Bethesda Softworks
- Single- & Multiplayer
- Windows, PS4, Xbox One
En uppföljare ett år senare och en våg av kloner som Duke Nukem 3d, Dark Forces med flera. Den andliga fortsättningen Quake dominerade i många år, sedan Half-Life och dess legioner med moddar. Någonstans blev first person shooters allmängods och när vi skjutit oss trötta i andra världskriget och i ‘moderna’ miljöer torde väll stilen vara död. Doom försökte med något 2004, ett till tekniken kanske kompetent lir men i övrigt hopplöst föråldrat. Nya Doom har legat och grott i flera år, Wolfenstein 2014 tände ett litet hopp för genren. Har härskaren återvänt?
Jag fyller på min motorsåg med bränsle, kollar av var mer sköldar ligger och väntar, räknar ut vilka spawnpoints som kan tänkas finnas… sedan brakar helvettet löst i en våg av infernaliska odjur, hårdrock och helvetisk plasma fyller luften som söker mig… jag måste orientera mig nästan helt i 3d för att hitta bästa läge, prioritera mål, ammon är slut och jag mejjar desperat ner den sista demonen med pistol som aldrig klickar tomt. Tyst. Blod överallt. Min puls har stegrat lite.
Doom 2016 är tekniskt fulländat. Det är en nästan ultimat våldsmaskin. Den pendlar snabbt mellan sakta zombieduckande i klaustrofobiska nattsvarta korridorer till öppna miljöer med horder av aktiva, hoppande, spottande och klösande demoner. Kryddat med en smula plattformande och några superenkla pussel. Miljöerna är härligt hotfulla och musiken skruvar upp stämningen på rätt sätt. Men hela projektet slits mellan nostalgin – att tanklöst få mejja ner ickemänskliga varelser med stora vapen – och mer moderna upplägg – uppgraderingar, strategi, finlir. Jag hade gärna sett spelet gå åt endera hållet. Avslutningsvis finns någon historia med som spelas upp i nån radio och med några cutscenes – allt sölar ner tempot i min mening. Man är på planeten Mars har jag fattat iaf. Jag har multiplayer och en lovande leveldesigner inbyggt i spelet kvar att prova. Goda tider.
Ett högt avgrundsvrål från rummet bredvid. Jag kollar hur mycket ammo jag har, noterar var de exploderande tunnorna finns, tar ett djupt andetag…