Nu har det gått några dagar sedan Elden Ring släpptes och jag har hunnit sätta tänderna i From Softwares nya stora titel.
Spelet hade en hel del att leva upp till och fansen har hängt över relingen för att spela. Spelet släpptes successivt i olika tidszoner och för Sveriges del var det 23:00 den 24/2 som startskottet gick. Först ut var Nya Zeeland i ordningen att kunna få tillgång till att spela och det ryktas att de plötsligt hade fått en massa nya “invånare” till sin ö.
Själv valde jag att hoppa in som en wretched (vilket jag inte rekommenderar någon som inte är extra tillfreds med motgångar eller har mycket erfarenhet av deras tidigare spel). Jag började alltså naken med endast en träklubba som hjälpmedel. Sedan dess har det varit en blandad kamp om att hitta utrustning och börja få fart på levels nog att få någon typ av karaktärsbygge i rullning.
Det som slår en efter att ha spelat ett tag är verkligen hur massiv världen är. Efter tolv timmar och en hel del utforskande utanför min karaktärs trygghetszon så har jag kanske fått fram en 1/5 av världskartan och utforskat ännu mindre närmare. Överallt går det hitta något som är värt din tid att stanna upp och ta en närmare titt på. Miljöerna är verkligen av episk karaktär och överallt finns det saker på horisonten du bara vill ta dig till.
Jag har även lyckats dö en hel del. Att dö i Elden Ring är dock mer förlåtande än mina tidigare erfarenhet av deras spel. Ofta är det inte långt till närmsta respawn point och med hjälp av sin häst kan man relativt enkelt rida förbi motstånd för att få tillbaka sina runor(valuta för saker och levels). Spelets utvecklare Hidetaka Miyazaki har i många intervjuer nämnt att han ser motgångarna som en lärprocess för spelaren. Tar du dig an det perspektivet blir det ett helt annat tänk och jag har ofta tänkt på vad som ledde fram till att jag dog nesligt och vad som kunde göras åt det.
Det finns fortfarande massor att göra och vi får se när vi faktiskt lyckas klara spelet och kan skriva en recension om helheten.
