CK II: Horse Lords omvandlar ett sävligt realtidsstrategispel till ett parti blixtschack
Detta är en recension av expansionen Horse Lords till Crusader Kings II. För en bättre ingång till Crusader Kings-spelen, se recensionen av en tidigare expansion i serien.
Jag måste börja med att skriva att jag verkligen gillar Crusader Kings-serien och att jag har tillbringat många hundratals timmar med spelet. Jag är också starkt fascinerad av mongolernas tidevarv och den historia som omgav de dåtida världshärskarna på hästryggar. Spelmekaniskt har Paradox Interactive med expansionen Horse Lords skapat en helt ny sorts dynamik än vad man är van vid från originalseriens långsamma och mer strategiska sävlighet. Jag upplever det som om jag plötsligt står inför ett parti blixtschack, där tempot har höjts dramatiskt.
Den stora hjord som vid spelstarten 1220 a.d. leds av Temujin Borjigin, (vilken är densamme som den store Djingis Khan,) behöver ideligen nya betes- och jaktmarker för sin växande hjord. Visserligen är Crusader Kings-serien mest orienterad kring de europeiska rikena, men här har kartan sträckts ut för att nå hela vägen till Mongoliet med omkringliggande riken och provinser som är Mongolernas erövringsvägar fram till kanten av Europa. Det är en gigantisk spelplan att ta sig igenom.
Jag kan möjligen sakna att spelutvecklarna inte hade gått hela vägen och helt fokuserat på det mongoliska riket och då också omfattat Kina i denna expansion, då det ur ett historiskt perspektiv skulle kännas mer korrekt. Men vid tiden för spelstart är Djingis Khan till åren kommen och har börjat fokusera sin erövring västerut samtidigt som det snart är dags för sönerna att ta över och strida om makten i det mongoliska imperiet.
För det är inte som i tidigare spelet en självklarhet att äldste sonen ärver riket. Här får barnen jobba, både för brödfödan genom att ge sig ut i världen och skapa nya handelsförbindelser och för att imponera på ledaren tillräckligt mycket för att bli näste gunstling. Prestige blir en viktigare maktfaktor och utan prestige sållas din älsklingsarvtagare snabbt bort. Med detta blir det också viktigt att gifta sig klokt och göra rätt val i livet.
Spelets oavbrutna fokusering på erövring är en ny upplevelse och även om det från början gick väldigt bra, tack vare den gigantiska ryttararmé och ständiga påfyllning som erövringskriget startar med, så upptäckte jag snart att svårigheten inte ligger i att komma långt fram, utan snarare att hålla ihop det som erövrats så att inte riket faller isär. Huvudstaden Kara Khorum är ett gigantiskt läger, där fokus inte ligger på att bygga höga murar utan att producera förnödenheter till den ridande hären. Det går det inte att göra i en och samma provins genom århundraden. Förnödenheter måste också samlas ihop genom att plundra omkringliggande områden och slutligen flytta hela huvudstaden till ny, orörd mark.
Även om Djingis Khan håller ihop riket till han är omkring 65 år, och hans sonson Kublai slutligen lyckades ena riket så var Djingis söner tidvis i fejd med varandra och detta påverkar också spelmekaniken. Horse Lords innehåller samma element av knivar i ryggen, lönnmord och plotter som drabbar de europeiska kungahusen i originalspelet.
I recensionen har jag fokuserat på Djingis Khans mongoliska ursprungvälde som sedan splittras upp i olika delar, bland annat den Gyllene horden- som också går att spela efterhand. Det går dock att spela andra ryttarfolk och riken runt omkring. Både erövrare och de som drabbas. Denna expansion erbjuder, liksom övriga Crusader Kings-titlar hundratals olika spelmöjligheter.
Jag tror att spelskaparna med expansionen Horse Lords kan nå ut till andra spelargrupper, då tempot är snabbare och handlingen mer fokuserad på krigsföring än plotter, religionskrig och långsam erövring genom ingifte. Jag har i alla fall inte, i den relativt korta tid jag spelat, haft tid med något annat. Möjligen skapar hjordens press på ständiga nya marker en stress som det gradvis går att övervinna för att uppleva nya dimensioner i spelet.
Styrkan i denna expansion är att man som gammal Crusader Kings-spelare blir överraskad, även om jag personligen gillar det relativt långsamma lunk som originalspelet erbjuder. Jag kan också se att denna titel i större utsträckning än föregående är bättre anpassad för multiplayerspel.
