Nu när domen mot Bradley Manning (eller ska vi kalla henne för Breanna Manning?) har kommit börjar sociala medier svämmas över av olika aktionsgruppers kampanjer. Dokument och filmer som Manning släppte till Wikileaks dyker upp igen. Ett av de mest berömda klippen kommer från ett anfall från ett air weapons team kallad ”Collateral Murder”. Jag tycker att det är ett tydligt exempel på normaliseringsprocesser(1).
I filmen kan vi se hur två Apache helikopters använder 30mm kanoner för att skjuta och döda ett antal människor på marken. Soldaterna växlar mellan olika zoom och vi kan höra explosionerna från vapensystemet innan kulorna slår ner i människorna och marken från videon. Exakt samma sak som vi gör i spelet Call of Duty där vi hjälper ett antal soldater fly undan en fiendestyrka. Spelet ser precis ut som videon, skillnaden är att snacket mellan de olika operatörerna på AC-130 Spectre inte är riktigt lika otäcka som i Mannings läckta video. Det är inga kommentarer om att operatörerna hoppas att någon av de skadade/ej träffade människorna ska ta upp ett vapen så att de får skjuta ihjäl dem. Vi får dock, i spelet, glada tillrop att vi har ”oskadliggjort” fienden på ett bra sätt.
Call of Duty, och de många andra liknande spelen, är duktiga på att göra situationerna förhållandevis etiskt försvarbara. Vi skjuter inte på obeväpnade människor. I spelets kontext är det uppenbart att ryska soldater har invaderat Paris, att de är terrorister och att om vi inte ”oskadliggör” dem kommer våra styrkor att misslyckas. Det finns inga gråzoner att prata om. Vi är inte, som i Collateral Murder, i en konfliktzon i Irak där gränserna mellan militär och civil är otydliga. Vi som spelar spelet har inte tjänstgjort i kriget, vi har inte blivit av med stridskamrater till improviserade bomber eller nattliga överfall från beväpnade män som senare försvinner in i civilbefolkningen. Vi har inte levt i en egen bubbla där omvärlden som sådan inte har försvunnit. Vi har inte socialiserats in i en miljö där det är vi mot dem på samma sätt som soldaterna bakom helikoptrarnas 30mm kanoner.
Vad jag stör mig på, och vad som har fått mig att sluta spela Call of Duty och liknande spel, är att vi/jag vänjs till en värld där det är ok att använda dessa vapensystem mot andra. Där den andra inte är en människa. Jag menar inte att dessa datorspel gör oss till mördare. Men dessa datorspel gör att vi är tillvanda till hur det går till. Och i bakhuvudet har vi en förförståelse för hur det hela fungerar. Och hur mycket jag än värjer mig mot fenomenet så kan jag inte se Mannings läckta video utan att få upp bilder från dataspelet i mitt huvud. Det är inte människor som dör i filmen, det är pixlar. Det är berättigat. Jag lär mig inte döda, även om jag misstänker att dessa 30mm kanoner kan styras och avfyras med samma lätthet som jag gör i spelet med en xbox-kontroll. Men jag lär mig att det är ok. Jag lär mig att det är så det går till. Och det är inte utan att mina tankar går till ”Ender’s Game” av Orson Scott Card. Är det bara ett spel?
Jag har kommit fram till att jag inte vill lära mig detta. Jag vill inte vara van vid dödandet av människor på avstånd. Jag fortsätter dock spela westernspel och jag älskar spel som Crysis. Dessa spel är kontextuellt långt från hur krig går till på riktigt. Det blir något abstrakt. Men Call of Duty verkar vara kontextuellt allt för nära hur det går till på riktigt. Och jag vill inte bli avtrubbad.
(1) Normaliseringsprocesser är i normalt bruk något som mest används för att förklara varför slagna kvinnor stannar kvar hos misshandlande män (även om det könsmässigt givetvis kan vara tvärtom). Men det handlar om att lära sig ett beteende eller att ett fenomen är det normala. Indoktrinering eller socialisering. Jag rekommenderar alla att läsa Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman för att få en insikt i hur ett system kan få människor att rationalisera och tänka att människor är tonnage och en logistisk utmaning, inte levande varelser.
