När jag började spela nummer tre i Benoît Sokals serie om Kate Walkers äventyr i nordligaste Ryssland så insåg jag hur mycket som hänt sedan första delen, som kom ut 2002. Första Syberia tog andan ur mig på grund av den finstämda sagan som med fantastisk musik och berättelse skapade en magi som fängslade mig och kändes nyskapande och jag skulle verkligen vilja att Syberia 3 tog mig dit igen.
Antingen har jag blivit äldre och mer svårsåld eller så är detta spel helt enkelt inte färdigutvecklat. Musiken, som är mästerligt komponerad av Inon Zur, skapar fortfarande spelmagi liksom många av de vackra illustrationerna och miljöbilderna. Dock sänks detta speläventyr av stereotypa roller, stolpigt skådespeleri, buggar och stundtals meningslösa pussel som gör sagan fragmentarisk och osammanhängande, då du måste springa fram och tillbaka för att låsa upp nya spelmöjligheter.
Spelet börjar med att en skadad och utmattad Kate Walker blir upptäckt av en stam Youkoler; ett nomadfolk från fordom vilka lever för att följa sina stora sagolika kreatur på resa. Där spelet börjar med en krock mellan nomadstammen och det moderna, men ändå ålderdomliga, stereotypa Ryssland så visas människors tillkortakommanden, rasism och illvilja upp i dager. I stället för att detta leder till en intressant spelutveckling så förstörs min spelupplevelse av de stereotyper som visas upp. Youkolstammen är små, tjocka, fnittriga och värnlösa varelser medan de försupna ryssarna är ondskefulla, brutala eller deprimerade. Kate Walker blir närmast antropologisk i sitt närmande mot de små stamvarelserna och självklart vill hon göra allt för att hjälpa dem i denna brutala värld, som styrs av onda vetenskapsmän och brutala militärer.
PS4-versionen av spelet hängde sig vid upprepade tillfällen och ett par gånger fann jag mig själv fast i ett tomrum utan golv och väggar, när jag gick på upptäcktsfärd. Vissa av pusseldelarna var engagerade och spännande, medan vissa mest kändes som tom och meningslös utfyllnad för att spelet ska hålla tillräcklig längd.
Grundberättelsen är engagerande och jag hade önskat att utvecklarna – Microïds vågat lita på den så att spelets suggestiva saga hellre höll ihop, än att hålla tillräcklig längd.
Syberia 3 rekommenderas till alla som har spelat de första spelen och vill veta hur berättelsen tar vid och utvecklas. Men de som inte har spelat dessa eller som inte är särskild begeistrad i äventyrliga pusselspel avråder jag från att spela detta. Spela hellre de två föregångarna, än detta spel som känns som fortsättning av nostalgin från ett tidigt 2000-tal snarare än en samtida fortsättning av sagan. Musik och magi gör nämligen inte ett bra spel, hur mycket jag än hade velat det.
Spelet känns som sagt inte färdigutvecklat och jag hade önskat att speltillverkarna litat på stämningen och magin i sagan, utan att skriva stereotypa rasmotsättningar på näsan hos spelarna för jag hade önskat att jag kunde ge ett högre betyg.
