Förra årets bästa Action-Adventure First Person Shooter, Wolfenstein: The New Order, har äntligen fått en uppföljare. Eller snarare en föregångare.
Wolfenstein: The Old Blood släpptes den 5:e maj mer eller mindre enbart digitalt, min kopia kommer från Steam men det går också att spela på Playstation 4 och Xbox One och alla varianter för precis under 200 kronor. The Old Blood är lite kortare än The New Order men det är väl värt pengarna.
I mångt och mycket är det samma spel, bara nya banor. Det har tillkommit något vapen och de futuristiska vapnen från det alternativa 60-talet finns givetvis inte kvar. Men annars är det som vanligt. En stor arsenal vapen, de flesta kan man använda två av på samma gång (och göra av med dubbelt så mycket ammunition på samma tid). Det enda nya är att man snabbt får tag på ett metallrör som man kan använda till att klättra uppför väggar, lirka upp fönster och dra ner stegar med. För att inte prata om att klubba ner nazister med. Banorna är stora och ger möjlighet till många olika sätt att spela på. Jag försökte alltid smyga mig fram, men det gick långt ifrån hela tiden så jag fick förlita mig på snabba reflexer för att kunna ta ner vågorna av fiender.
Kessler: This place is infested with Nazi pigs. You should be careful. Do not kill anyone unless you have to.
BJ: Whats that? Kill as many Nazis as I can?
Kessler: No, I said…
BJ: Bjossshshssshshss… Can’t hear you Kessler. Lots of static. Sssshshshhssshshshsssss shshshshshss.
Precis som i The New Order finns det också en hel del dolda ting att hitta på banorna som dels tillfredsställer hamstergenen men som också ger olika perks som kan hjälpa dig i spelet. Mer hälsa, större magasin för att nämna två. En annan sak som är likadan är frånvaron av multiplayer, vilket jag personligen inte saknar alls. Istället finns det en spelvariant som heter Challenges där vi får spela olika rum från spelet och försöka överleva så länge som möjligt.
Historien till The Old Blood utspelar sig innan The New Order. Vi ska försöka ta reda på var General Wilhelm ”Deathshead” Strasse har sin bas så att vi kan döda honom och förhoppningsvis vända krigslyckan till de allierades fördel. Vi försöker smyga oss in förklädda som SS-soldater, men det dröjer inte länge förrän vi är påkomna. Vi får berättelsen till livs genom små filmsekvenser i spelet tillsammans med konversationer med vänner och fiender, brev och dagböcker och för den delen tyskar som pratar med varandra medan vi smyger förbi dem. Världen skiljer sig inte lika mycket åt som i The New Orders sextiotal då den utspelar sig 1946, men att tyskarna har byggt ett museum i Normandie för att visa upp sin vinst mot de allierade under D-Day (Death Day) visar på hur hopplöst läget är, och hur viktigt det är att vinna slaget mot Deathshead i The New Order.
Vi tar oss som sagt in i slottet Wolfenstein men blir snabbt av med vår allierade som en grym tysk, Rudi Jäger, torterar till döds. Efter mycket om och men tar vi oss till byn bredvid slottet vid namn Paderborn där vi med några allierade tyskars hjälp får upp spåret efter nazistarkeologen Helga Von Schabbs planer. Och i slutändan lämnar vi staden tillsammans med Fergus från The New Order, redo att ge oss på Totenkopf.
Överlag är historien välskriven och framför allt väl presenterad för oss spelare. Röstskådespeleriet är bra, det är skönt att höra korrekt tyska och inte bara engelska med ze brytning. B.J. Blazkowicz är fortfarande en rätt platt karaktär till huvudperson men skaparna har gjort sitt bästa för att ge alla karaktärer motivation och en historia. Spelet handlar inte om karaktärer, men det är ändå karaktärerna och deras historier som jag kommer ihåg i efterhand. Och B.J. lakoniska kommentarer till vad som händer.
And now it’s raining Nazis
Det är detaljerna som gör spelet så bra. Propagandaaffischerna, de utspridda böckerna, dammet på bokhyllorna, de kvarglömda korvbitarna på en tallrik. Alla rum har används till sitt yttersta. Det är också väldigt bra musik i spelet och eftersom spelet mycket känns som en b-action var det kul att få en riktig avslutning i form av en ny variant av The Partisan som avslutningslåt till eftertexterna.
Det är så här Modern Warfare och deras kloner borde vara. Det är så här AAA-spel borde göras, det är så här historier ska berättas. Nu väntar jag bara på att få reda på om BJ klarade sig från kärnvapenattacken på Deathshead och få spela nästa del i upproret mot sextiotalets nazister.
Psssst! Om ni ser en säng, så ta en kort sovpaus, du kommer att tacka mig!
PS. Min kollega Frank recenserade The New Order på Spelkult förra året. Han tyckte inte så mycket om det men det kan ändå vara intressant att läsa. Trots att han har fel. För The New Order är också skitbra.
