Alan Wake – Remastered släpptes i dagarna. Vi tar ett återbesök i trakterna runt Bright Falls för att se om Alans äventyr håller elva år efter att originalet släpptes.
När Alan Wake släpptes för första gången 2010 var det mycket som var annorlunda. Xbox 360 var en veritabel försäljningssuccé och äventyrsspelen sålde som vaccin under pandemin. Trots detta fick Microsoft en del kritik av sina gamers för att de ansågs sakna starka xbox-unika spel bortom Halo och Gears of War (inte mycket har hänt där). Ett ljus i mörkret blev Alan Wake. Spelet beskrivs bäst som någon form av äventyrlig psykologisk actionthriller och fick fina recensioner och var hyggligt unikt på en spelmarknad som på den tiden inte drällde av spel med en djupare presentation ala Twin Peaks. Idag är konkurrensen mycket hårdare – inte minst till följd av att finska tillverkarna Remedy Entertainment fortsatt på temat och levererat finfina spel som Quantum Break och Control. Så låt oss ta en titt på hur relevant spelet är idag.
Vi startar med en intensivkurs i berättelsen. Alan Wake, tungsint författare åker på retreat med sin fru för att komma bort från rockstjärnestressen. Frun försvinner, Alan krockar med bilen och vet inte längre vad som är vad. Alan måste ut och snoka efter frun och konstiga grejer börjar hända. Ungefär så. Berättelsen är fortfarande bra. Den har klarat sig väl mot tidens tand och creative director tillika writer Sami Järvi (a.k.a Sam Lake) kan fortsätta sova gott om nätterna. Som spelare landar du flera gånger i frågan om hur Alan mår och om han bara är protagonist eller kanske antagonist samtidigt. Det är mellan varven svårt att veta vad i berättelsen som bara sker i Alans huvud och vad som sker i “verkligheten”. Greppet är lyckat men vågat med tanke på hur strömlinjeformat det mesta i underhållningsväg är idag. Tycker du handlingen i en Marvelfilm kan va lurig kommer du inte förstå någonting av Alan Wake. Men om du är en tänkande man eller kvinna som gillar Stephen King (referenserna haglar i spelet) eller David Lynch så kommer det kännas som hemma.
Under Alans sökande efter sin fru möter han på ljusskygga fiender som bara kan besegras efter att ha utsatts för ljus. Ljuset blir därför både ett viktigt överlevnadsverktyg i form av ficklampor, nödpistoler, flashbangs med mera, men också ett genomgående grafiskt tema i spelet. När det är mörkt ligger Alan pyrt till, när det är ljust kan han slappna av.
Själva spelandet går huvudsakligen ut på att antingen hitta rätt väg framåt, vilket inte är dödligt svårt tack vare en liten kompass på skärmen, eller att blända ihjäl alla fiender med ljus, vilket tyvärr ÄR dödligt svårt. Här i ligger spelet största svaghet. Stridsmomenten i spelet är för det första inte särskilt kul att spela. När en snubbe med motorsåg kommer mot dig känns det inte helt naturligt eller instinktivt att lysa med en ficklampa på honom en stund innan du sätter hagelsprakarn mot axeln – men det är så det måste gå till i Alan Wake. Fler gånger än en kommer du dessutom svära ihjäl dig för att du inte ser fienderna som smyger upp bakom dig. Själv började jag kalla Alan för Allan i ren frustration – “Men Allan för h-vete – nu får du nyktra till! Du har ju fått en lie i ryggen sju gånger av sju!” Jag förstår att de velat få in ett spänningsmoment med fiender som omringar dig så du ska behöva stå och snurra med din ficklampa, men när det går ut för mycket över spelglädjen så förlorar det sin charm. Spelar du på svårighetsgraden nightmare (vilket är nödvändigt om du vill sätta alla achievements) så kommer du dö, dö och dö. Fint, tänker ni som gillar utmaningar. Men nej – ofta dör du trots att du spelar på ett sätt som känns smart planerat och väl genomfört. Din överlevnad beror lite för ofta på slumpen, huruvida fienderna rör sig som du hoppas på eller om dina manövrar tar dig i en tursam riktning. Det är tyvärr mer irriterande än kul. Som tur är så handlar det inte om dålig spelkontroll, för då hade Alan Wake varit ospelbart. Kontrollerna är tvärt om bra. Mycket bättre än i GTA och Saints Row, som exempel. Du kan dessutom välja att spela på easy om du struntar i achievements. Gör du det så snälla, spela på easy. Det gör spelet så evinnerligt mycket trevligare.
Spelets miljöer är fina utan att bli exceptionella. Vissa charmiga detaljer finns att hitta i de banor som utspelas i mer civiliserade miljöer. Den industriberoende småstadskänslan med en befolkning som är lika beroende av varandra som de är trötta på varandra sitter fint. Det är varken statiskt eller självklart vilka du gillar och vilka du inte gillar av bygdens original. En personlig favorit bland karaktärerna är Barry, Alans agent. En välvadderad pratkvarn med drag av hysteri som lallar rakt igenom handlingen näst intill oberörd. Han utgör en fin balans mot Alans dystra inre – och yttre för den delen. Det finns en orsak till att finskt mode inte är särskilt stort utanför Finland – luvtröja till halvlång stickad överrock? “Allan för f**…”
Ljud- och bildmässigt står sig spelet helt okej. Ansiktslyftet tar Alan Wake in i 20-talet och han är mer lik sitt finska skådespelande original Ilkka Villi än någonsin tidigare. Ljusstrålarna från ficklamporna gör sig bra i både lummiga skogar och våta gruvschakt, även om det aldrig blir grafiskt exceptionellt som i Forza Horizonserien, Gears of War 5 eller liknande grafiska vidunder. Ljudet är också bra. Stämningsfull bakgrundsmusik som växlar upp med stråkar och trummor när det blir spännande kompletteras med riktigt bra låtval till episodsavslutningarna – eller vad sägs om Roy Orbisons In Dreams, Nick Cave’s Up jumped the devil och Harry Nilssons Coconut?
Alan Wake klarar sig helt enkelt bra även 2021, även om det idag inte sticker ut på samma sätt som det en gång gjorde. Äger du originalet så kan du lika gärna spela det igen. Gillar du genren men har missat originalet så plocka upp Alan Wake Remastered. Det är fortsatt värt pengarna, då du också får senarekomna dlcs och fiffiga tillägg som QR-koder utplacerade i spelmiljöerna som kopplar till filmer som Remedy spelat in som extramaterial till spelet. Allt för under 300 spänn.
