Amanda har fått en fantastisk möjlighet vid ett konstinstitut i Berlin. Hennes konst består av gyllene taggtråd och betongsuggor. Men vad är det egentligen som konstinstitutet vill med sin konst? Vad döljer sig i Berlins skuggor? Och vad är det egentligen hennes morfar Clive sluter avtal med?
Under tiden så letar Svetlana efter sin försvunna syster och ett gäng ungdomar är med i ett konstprojekt i en övergiven byggnad. Deras och andras öden kommer snart börja nystas samman.
Gunilla Jonsson och Michael Petersén är några av rollspelssveriges giganter, de ligger bakom både Mutant och KULT som orsakade moralpanik under 90-talet och gjorde rollspel till något farligt i allmänhetens ögon. Nu har de släppt sin första roman, i samma värld som KULT. Det märks tydligt och jag känner mig snabbt hemma i historien med Nekropolis, liktorer, magi, våld och en smula sex.
För mig som är bekant med världen är det lätt att dras in i historien och förstå vad som händer. Jag kan ju inte svära på att en läsare som är helt ovan vid världen kommer ha lika lätt, men Johnsson och Petersén lyckas förklara världen utan att bli allt för övertydliga. En bra balans.
Det är många karaktärer i Döden är bara början, såpass att jag i bland blandar ihop dem och glömmer bort vem som är vem. Det gör även tyvärr att jag inte direkt känner att jag kommer nära någon av dem, även om jag bryr mig om vad som faktiskt händer dem. Positivt med att det är många är dock att de får en stor bredd och vi får följa människor i ålder från tonåring till äldre, män och kvinnor och folk under hbtqai+ paraplyet.
Ett annat, mindre, problem med boken är att jag inte blir indragen direkt. Första sidan har för många beskrivningar i min smak, och jag vill ju att en bok ska ta tag i mig snabbt. Det tar inte lång tid innan jag faktiskt dras med och då har språket ett bra flyt.
Det viktigaste i en bok är dock handlingen. När det kommer till Döden är bara början har jag inget att klaga på. Det är spännande, jag vill läsa vidare och till och med tänker på boken när jag gör annat. Det är inte det mest unika jag läst, men det gör inte så mycket. Handlingen känns passande för KULT, och är för en genre jag gillar. Så det är nästan en trygghet att dras med in i den, även om det är en trygghet kantad av taggtråd, dödsänglar och betongsuggor.
Sammanfattningsvis kan jag alltså säga att Döden är bara början är en bra bok. Speciellt för alla oss KULTnördar där ute eller för de som överlag gillar den här typen av skräck. Jag hoppas på en fortsättning så jag snart kan ta mig ner bland labyrinterna igen. Trots allt är det långtifrån allt som fått sin förklaring.
