CopyCat för dig som gillar ord och lögner

Spyfall, The Resistance, Taboo, Alias… Associationerna till andra spel är många när vi börjar testa det nya kortspelet CopyCat.

Först är vi lite förvirrade. Reglerna, som pressats ihop på ett av spelkorten, är inte glasklara. Vi får diskutera oss fram till hur vi ska tolka dem, och det är ju inte någon bra början. Första rundan känns också trevande. Vad är det meningen att vi ska göra egentligen? När vi värmt upp och spelat ett par rundor går det bättre, men jag har fortfarande en del invändningar mot CopyCat.

Spelet är absolut inte svårt eller krångligt i sig självt. CopyCat är ett “ordbluffarspel” som körs i två rundor, där alla spelarna ska beskriva ett ord som ligger dolt på ett kort på bordet. Men en av spelarna – “katten” – vet inte vilket ordet är, utan har bara fått se en ledtråd. Nu gäller det för “katten” att låtsas som om hen vet vilket ordet är, och beskriva det så bra hen kan, och “människorna” ska förstås försöka lista ut vem det är som bluffar. En runda är över på några minuter, så detta är verkligen ett fillerspel. Eller kanske det passar bra för en after work?

Spelet börjar med att man drar ett av korten ur leken utan att titta på det, döljer det med ett “litterbox card” och lägger ner det på bordet. Korten är indelade i olika kategorier, som “actions” eller “proper nouns”, och varje kategori har en färgkod. Sedan får alla spelare i tur och ordning titta på kortet (antingen under bordet eller medan de andra blundar) – människorna tittar på själva ordet genom att dra “litterbox” nedåt, och katterna tittar på en eller två ledtrådar genom att dra kortet uppåt. Sedan börjar själva rundan, där spelarna i tur och ordning försöker beskriva ordet utan att ge för mycket information till “katterna”, men samtidigt på ett sätt som gör det klart för andra “människor” att man inte bluffar. När alla gjort detta är det dags att anklaga. Först diskuterar spelarna vem som är mest misstänkt, och därefter pekar alla på en person som de vill eliminera. Den som flest personer anklagar åker ut. Om en “katt” blir utpekad kan denna dock ta chansen att försöka gissa vilket ordet var, och om gissningen är riktig har “katten” vunnit. Om man är många spelare är det två katter med i rundan, och det kan också ligga två ord på bordet.

Sedan börjar runda två, då alla beskriver alla ordet en gång till. Och det är där vi får mest problem med spelets mekanik. Om det finns två katter med i spelet, är det logiskt att man har två rundor på sig att peka ut dem. Men behöver man spela två rundor om det bara finns en katt? Om alla spelare är helt säkra på att vi eliminerat rätt person i första rundan, vad är då poängen med att köra en runda till? Om den som blivit eliminerad inte använder sin möjlighet att gissa på ordet, är det då ett bevis för att hen var människa och inte katt? Och om vi eliminerat fel person i första rundan men rätt person i andra rundan, så har människorna enligt reglerna vunnit. Men det känns inte som en vinst!

Vi blir också osäkra på hur det funkar om man har två ord i spel på samma gång. Ska man peka ut vilket av orden man beskriver, eller beskriva båda samtidigt, eller ta ett ord i varje runda? Saker som säkert kändes självklara för den som skrev reglerna, men som inte blir det för oss som spelar för första gången.

Det gör förstås enormt stor skillnad om katten sitter tidigt eller sent i rundan. Någon påpekade också att om man vill fuska så är det extremt lätt i det här spelet, eftersom ingen vet om du tittat på en ledtråd eller på det faktiska ordet. Men man får väl hoppas att de man spelar med är ärliga och inte faller för den frestelsen?

Det finns som sagt två ledtrådar för katterna på varje kort. Att bara titta på den ena verkar jättesvårt – vi hade tillräckligt med problem när vi fick titta på två ledtrådar. Ibland känns ledtrådarna lite “amerikanska” – kommer man från en annan kultur associerar man helt enkelt inte riktigt likadant. Det är också riktigt svårt att komma på något bra att säga. Här gäller det nog att inte tänka för mycket, utan försöka associera lite fritt och inte gräva ner sig i vad som är mest taktiskt. Speciellt om man är många spelare kan en runda bli riktigt seg om alla sitter och grubblar för att komma på den perfekta frasen.

När det gäller spelets layout och komponenter så gillar vi bilderna, men lådan är lite för kompakt. Om man skulle vilja sätta korten i plastfickor kommer de inte att få plats i kartongen. Det är också svårt att inte titta på ordkorten när man letar efter de övriga korten som behövs till spelet. Och så retar jag mig på att regelkorten har samma färg som en av ordkategorierna – det gör dem lätta att blanda ihop.

Bluffspel är så klart inte allas grej. Det kan kännas stressigt snarare än roligt att försöka ljuga och gissa vad andra tänker. Men även vi som gärna spelar den här typen av spel känner att det går lite för fort, och vi saknar något slags avslut. Själv har jag aldrig känt något behov att räkna poäng i till exempel Spyfall, men här saknar jag faktiskt just det momentet. Hur gick det för oss egentligen? Vem vann, vem förlorade? Det blir något av ett antiklimax när vi efter ett par minuters speltid pekat ut två personer, rätt eller fel, och sen händer inget mer… Kanske har det att göra med att temat är så vagt. Vi blir inte riktigt engagerade. Både Resistance och Spyfall uppmuntrar till rollspelande, vilket leder till större aktivitet bland spelarna. Så blir det inte när vi spelar CopyCat. Det saknas liksom en story. Eller också var vi helt enkelt för få – fyra spelare känns lite tunt.

Idén bakom CopyCat är intressant, men spelet känns inte riktigt färdigt, och inte tillräckligt unik. Jag har svårt att hitta ett bra argument för varför jag skulle välja CopyCat framför något av alla de spel som det påminner om.

Läs mer om spelet på Hawk Games webbplats.

Uppdatering: The CopyCat Cardgame finns nu på Kickstarter.