Att Creative Assembly och SEGA pumpat ut titlar med fältslagssimulatorer har undgått få, så Total War : Rome II kräver ingen närmare presentation. Spelet ger dig möjlighet att spela enskilda fältslag mot andra och/eller mot datorn. Dessutom ges möjlighet att spela dessa i olika former av kampanjer som skiljer sig markant åt beroende på vilken epok eller vilket folkslag du valt att representera. Grundspelet begränsar dig till att välja de klassiska länderna runt medelhavet, samt de stammar som framhävts i den anglosaxiska historieskrivningen, dvs. främst Kelter och Germaner. Undantaget är Partierna som ensamt får representera hela den asiatiska kulturfloran.
Min första tanke efter att laddat hem Total War : Rome II och de obligatoriska inledningsfilmerna sätter igång är, -”Vad i h-e…, ska det vara så här fult?”. Men snart inser jag att man snarare varit så modiga att man helt skippat de sedvanliga CGI-animationerna för att helt förlita sig på spelets inbyggda motor. Snart vänder hela inställningen och jag är rentav imponerad av vad jag ser. För genom hela spelet är detaljrikedomen på grafiken mycket imponerande. Trots att jag pumpar ut 4.000 enskilda soldater i fält, vilka möter lika många fiender, så har man lyckats bygga en motor som hanterar en detaljrikedom som gör att varje enskild soldat ser ut att ha ett eget rörelsemönster. Det är så man håller på trilla av stolen. En stund… Man håller sig nämligen i ordentligt, för det går fort fram. Till skillnad från tidigare titlar har man slipat på hela gränssnittet och allt från huvudmenyer till kampanj och fältslagsgränssnitt är avsevärt förenklat.
[embedvideo id=”aWZCfdDW4NQ” website=”youtube”]
Kampanjkartan är uppdelad i massor av provinser med städer, varav en är provinsialhuvudstad och flera provinser kan med fördel länkas samman i traditionella regioner för fler kulturella och ekonomiska fördelar. Städerna tycks frodas och utvecklas visuellt i samma takt som du låter utveckla dem. Landmärken och utformningen av en stad syns på kampanjkartan och du känner faktiskt ingen dig när du senare får vandra runt med dina trupper därinne. Denna genomgående igenkänning känns sömlös och det i sig är en fröjd för både öga och själ, det ger en inre ro i eskapismen. Jag känner faktiskt att jag försvinner in i spelet, att spelet övertygar mig i sitt budskap. Detta spelläge ska dessutom gå att spela på flera, vilket låter tilltalande även om jag själv inte hittat någon med tålamodet, för det tar sin lilla tid att se alla stammars framfart på den enorma kartan. Inte mindre än 57 regioner uppdelade på flera provinser sägs husera 117 olika folkslag, så man har lite att bita i.
Utmaningen är given. Jag anser mig ha tålamodet, så jag utvecklar mina trupper på strategiska platser, njuter av att de utvecklas och får erfarenhet tillsammans med sina härförare, vilka dessutom har koppling till olika släkter i senaten. En central maktkamp förnims, men känns inte betungande för spelkänslan. Jag kan ge det så mycket fokus jag känner för. Truppernas logistik är lättöverskådlig och … logisk. Kampanjens karta ger olika förutsättningar i olika delar av geografin precis som det lär ha varit i verkligheten och min möjlighet att slipa härförarnas egenskaper ger mig eventuellt några extra fördelar. När land möter vatten ger sig trupperna ut på havet och fortsätter kämpa utifrån sina nya förutsättningar. Förhoppningsvis flankerade av dedikerade krigsskepp, men inte nödvändigtvis. Allt väl sammafogat, dina landtruppers egenskaper hänger med till havs på ett naturligt sätt och vice versa. Jag förblir i illusionen, jag är fortfarande kvar i gamla romarriket, jag jagar fortfarande mina ärkefiender och ockuperar deras städer.
Jag låter min armé kampera utanför en stads portar, sätter den på att tillverka belägringsmaskiner för ett eventuellt senare anfall. Jag noterar att det frestar på med bristande underhållslinjer och bestämmer mig för att anfalla. Jag fördelar ut mina trupper, dedikerar några till belägringsmaskinerna och tågar framåt förbi stadens förorter som fungerar som temporära hinder i landskapet. Det är lugnt, jag får tåga fram mot portarna, endast under sporadisk beskjutning från de obemannade tornen. Alldeles för lugnt, tänker jag och ser mig oroligt omkring. För efter några slag har jag lärt mig att fiendens trupper kan vara svåra att se om dina egna trupper inte har visuell kontakt. Läckert realistiskt. Fienden borde vara ungefär lika många, om än bestående av något mindre kvalificerade trupper och det borde finnas folk som bemannar vallarna. Varför bygger man liksom murar om man inte tänker utnyttja dem? Men vallarna forceras med stegar och maskiner, porten bränns ner av mina truppers facklor och jag tågar glatt in. Hela tiden besvärad av att något inte står rätt till. Ett bakhåll? Kan AI:n vara så smart?
Väl innanför säkrar jag marken, mina bågskyttar håller murarna och har en god räckvidd. Jag lokaliserar vilken av de tre stategiska vinstplatserna jag ska fokusera på att erövra först. Och där, äntligen, är det inte fienden som kommer luffande? Jodå, studsande mellan husen mullrar de fram, lite hipp som happ. Likt efterfestande studenter i jakt på den ambulerande falafelvagnen. Men visst, några fokusera på inkräktarna och ger sig in i ett hav av pilar. De drar svansen mellan benen och drar hemåt. De falafeltuggande polarna undrar vad som står på, släpper sitt fyllekäk och börjar rumla framåt i oformade led. Jag står stilla och avvaktar, det måste vara mer än så här? Snart dundrar väl hela helvetet ner över mig? Nej, fienden stupar och kartan slutar i vinst. Jag behöver inte ens ta de strategiska punkterna. – What?
Det måste varit en tillfällighet! Jag låter min härförare kampera i den nyss övertagna staden för att återuppbygga den och sakta förvandla den till min kultursfär. Istället ger jag mig efter slavupproret som stört min rikaste provins eftersom jag girigt tagit alla tillfångatagna motståndare till slavar istället för att släppa eller avrätta dem. Balansen är satt ur spel och måste återrättas. Slavarna har fått härja för länge och deras trupper har växt enormt. Det blir en intrikat utmaning och med tanke på deras numerära överläge, där ett bastant kavalleri ingår, är jag är glad att jag har ett väldrillat artilleri. Jag låter dem smyga fram i skotthåll, hela tiden beredda att retirera bakom mina välrustade fotsoldaters led. De drar iväg sina eldpilar, jag sätter dem på att göra snabba salvor så att de hinner sänka så många som möjligt av fienden innan det blir batalj. De skjuter och skjuter och skjuter och skjuter och den förbannade slavarmén tuggar eld. De brinner upp, de förintas medan mina infanterister inser att de likväl kunde ha stannat hemma och gäspar i tristess. De säger mig att AI:n i det här spelet är provocerande undermåligt i förhållande till övrigt innehåll.
En fördel att recensera spel utan tidspress är att man har möjlighet att invänta patcharna som Creative Assembly gjort lite till sitt signum. Jag antar att förläggaren SEGA är framme med blåslampa vid releasedags och vad man än tycker om detta fenomen så är det tyvärr något av standard i branchen. Hur som helst har det redan efter några veckor släppts inte mindre än 3 desperata patchar och en fjärde är ute under Beta-testning. Visst har man snabbat upp lite, balanserat något o.s.v. men faktum kvarstår. Hade Rome 2 varit en bil hade karossen och inredningen varit det bästa som hittills skådats, men under huven hade vi likväl hittat en gräsklipparmotor. Som tur är, så är den stora behållningen av Total War spelen i längden att man kan utföra fältslag mot andra online. Detta funkar felfritt, även om jag tillsammans med flera jag mött online ställt oss frågan varför kommunikationssystemet/teamchatten är så eftersatt. Kanske vill man simulera svårigheterna i kommunikationen på det historiska fältslaget, men i realiteten innebär det bara att de som sitter i privat röstkommunikation får fördelar som två främlingar omöjligt kan matcha. De publika matcherna mot främlingar fungerar alltså bara 1vs1. Visserligen inte fy skam, för Total War : Rome II hade nog varit världens bästa spel – om det bara hade gjorts klart!
Tur för dig som ännu inte köpt det att det säkerligen sjunkit något i pris när allt detta är åtgärdat, för då är det ett spel man bara MÅSTE ha i sin ägo! Tills dess väntar jag i kampanjläget och så möts vi på fältet när tiden är mogen!
