Det finns en grupp människor som tycker att det mest spännande som finns är att titta på Tour de France, och jag har aldrig förstått varför. Men de insisterar på att det är otroligt mycket taktik, riskbedömningar och att det närmast är att betrakta som ett parti schack hur man instruerar sina cyklister att hjälpa varandra, offra sig eller försöka vinna de olika etapperna. Flamme Rouge, av Asger Sams Granerud, låter dig själv styra hur två cyklister (en rollör och en sprintör) ska bete sig för att ta hem segerbucklan.
Varje cyklist har en egen kortlek med kort av olika valörer. Grundprincipen är att alla cyklister kommer spela ett kort varje runda och flytta sig fram lika många steg som kortet visar. Så håller man på tills någon korsat mållinjen, men det är givetvis inte riktigt så enkelt om man hade tänkt sig att vinna. Till att börja med så har de två cyklisterna olika roller och därmed också olika lekar. Sprintören har de kraftfullaste korten, nior, men har också överlag sämre snitt på sina kort än rollören. Dessutom kan varje kort bara spelas en gång varje parti, så lekarna blir tunnare och tunnare i takt med att loppet fortgår. Det är alltså väsentligt att försöka spela rätt kort vid rätt tillfälle.
I varje runda väljer man av sina två cyklister, tar de fyra översta korten i dennes lek och väljer ett som man ska spela. Sen gör man om proceduren med den andre cyklisten och när alla valt börjar man flytta startfältet framifrån. Här spelar alltså slumpen in; man kan råka dra fyra kort som man inte vill spela. Banan har bara plats för två cyklister i bredd, man kan cykla om framförvarande cyklister, men om man skulle stanna i en ruta där det redan finns två cyklister kommer man vara tvungen att lägga sig bakom dessa (och man tappar alltså på det viset ett steg). Ligger man sist i en större klunga kan det vara jobbigt att ta sig fram om många andra korkar igen rutorna. Nästa sak som gör spelet intressant är att om det bara är en ruta mellan olika klungor kommer dessa att flytta ihop och åter bilda en större klunga; de där bak drar helt enkelt fördel av att klungan framför drar. Efter varje runda straffas de som ligger först i respektive klunga med ett utmattningskort som de stoppar in i sin lek. De fungerar precis som de vanliga korten, men har bara värdet 2, så ju fler utmattningskort i leken desto mer kommer de att dra ner dina valmöjligheter i kommande rundor. Man vill alltså inte per automatik lägga kort som gör att man hamnar först, och det här är det som skapar det mesta av rävspelet och taktiken.
Som om inte det här vore nog så innehåller banan dessutom backar. I uppförsbackar kan man aldrig gå fler än fem steg i rundan och i nerförsbackar går man alltid minst fem steg oavsett vad man lägger. Där finns alltså möjligheten att göra sig av med gamla utmattningskort.
Jag har inte gillat racingspel särskilt mycket varken som tema eller mekanism, men det här tilltalar mig väldigt mycket. Lagom mycket tur i vilka kort man får, men en hel del taktik och skicklighet som ryms i enkla regler som alla förstår efter en femminuters genomgång. Särskilt att försöka få någon annan spelare att hamna i täten på klungan eller att försöka skapa luckor mellan sina två cyklister för att kunna få gratissteg med den så kallade slipstreameffekten gör att det är lång ifrån självklart vad man ska spela.
Miniatyrerna är ett par snäpp mer detaljerade än vad de brukar vara för den här typen av spel, och för att skydda dem kommer de i en egen plastlåda som i sin tur ligger i en liten kartong. Det kan dock vara lite svårt att se skillnad på dem, så ett tips är att måla dem eller åtminstone markera vilken som är vilken på något sätt.
Flamme Rouge tar drygt en halvtimme att spela klart, och det känns precis lagom. Den här lådan kommer öppnas fler gånger framöver, var så säkra!
[boardgamepricebox id=19253 destination=SE currency=SEK stock=Y]
