Det är en eländig natt i Ubersreik när råttfolket Skaven myllrar upp ur kloaker och floder för att överta staden. Mellan dem och stadsherraväldet står du och tre kompisar. Vermintide är frejdigt PC-spel med hacka-och-slå i fantasy-medeltida miljöer.
Warhammer: The End Times – Vermintide är ett gruppbaserat actionäventyr i fantasymedeltid. Det utspelas i samma universum som den populära bordspelserien Warhammer: The End Times. Spelet har 13 banor där spelarna ska lösa olika problem för att hindra Skavens ränker. Lösningen stavas mestadels: Hacka och slå. Men det finns också banor och situationer där teamwork verkligen krävs. Banorna tar mellan 15 och 20 minuter att klå. Ett alldeles utmärkt tidsformat.
Spelarna kan välja mellan fem olika spelfigurer med olika vapen och förmågor. Figurerna levlar efter lyckade omgångar. För spelaren finns ett system där vapen, och andra artefakter som hittas i banorna, kan kombineras på olika sätt för att skapa ny, bättre vapen. Det skänker en viss tillfredsställelse att slå ihop en rad sällsynta objekt och få en ännu bättre båge, svärd eller sköld till sin figur. Den som lyckas hitta tärningar under spelet, kan efter spelomgången vinna ny utrustning och vapen.
Uppdragen är av typen att ta sig från plats A till plats B. Ibland är det variationer på temat att flytta tunnor för att lösa olika uppgifter. Men det handlar inte om särskilt mycket knep-och-knåp. Spelupplägget känns repetitivt efter några genomspelningar. Spelnöjet hänger väldigt mycket på gruppen man spelar ihop med. När datorn matchar ihop spelarna kan man både ha tur och otur. Roligast är givetvis om man kan hitta ett stabilt gäng att spela ihop med. Som nybörjare får man dock vara beredd på att bli utröstad ur den datorvalda gruppen, om man inte kan hänga med i svängarna…
Den som spelat samma bana ett par gånger kan kosta på sig att leta efter dolda föremål och bättre artefakter. Tänk bara på att Vermintide straffar den som går för långt ifrån gruppen stenhårt. Råttfångare (som fångar spelaren) hugger genast den figur som är ouppmärksam. Hinner inte spelkompisarna befria figuren innan en nerräkning är klar, så är spelaren ute ur spelet tills kompisarna når en ny checkpoint. Det befrämjar gruppsammanhållning.
Det finns fem olika figurer att välja mellan för spelaren. Men bara fyra spelaren kan lira tillsammans. Så det gäller att välja rätt figurer utifrån de olika banorna. Från imperiesoldaten som levererar i närstrider, via dvärgen som kan hålla stånd mot flera motståndare och häxjägaren som hanterar både pistol och värja lika elegant, till ljusmagikern som kastar eldklot och vägfinnaren som har båge och kort svärd. Varje figur har närstridsvapen och avståndsvapen.
För en casual gamer är det värt att notera att det inte upplevs som någon större skillnad mellan figurerna till en början. Men den som har levlat upp och uppgraderat de olika vapnen, lär känna sin figurs styrkor och svagheter rätt snabbt.
En nackdel med att figurerna kan levjla och kombinera olika vapen är att jag som spelare lätt investerar allt jag har i en enda figur. Det känns liksom lite tråkigt att byta ner sig till en ny figur när jag byggt upp bra svärd och båge för en helt annan figur.
Miljöerna är mörka, mystiska och varierade. Utvecklarna har helt klart tagit hänsyn till Warhammer-världens poesi och prosa. Trånga gränder, fackelupplysta korridorer, sumpiga kanaler. Ljud och musik jobbar också bra ihop för att spänna spelarens nerver.
Ett stort plus är också fienden, Skaven. Från skärmdumpar och de första banorna kan man intrycket av att de bara är ett ständigt flöde av kanonmat. Icke! Från fotsoldaterna upp till de olika minibossarna, samarbetar Skaven mot spelfigurerna. De retirerar och omgrupperar och flankerar. De blockerar slag och stötar. De är stabila och jobbiga motståndare.
I och med att spelet är gruppbaserat så fyller datorn i med AI-bottar om det inte finns tre verkliga spelare tillgängliga när du vill spela. Oftast sköter sig AI-bottarna riktigt bra och spelkänslan lider inte nämnvärt av detta. Men det är något som gör det extra roligt att spela ihop med riktiga spelare, särskilt folk man känner. Spelet gör det möjligt att sätta upp egan spelservrar och att bjuda in utvalda spelare.
Ett spel av Vermintides typ kräver att det finns ett antal mänskliga spelare, så att det är kul att gå på äventyr. Det är alltid en fråga om hur länge spelarintresset håller i sig så att spelservrarna inte ekar tomma. I det här fallet gissar jag att svenska utvecklarna Fatshark kommer att släppa nya banor och nya vapen med jämna mellanrum för att hålla intresset uppe.
Det är tydligt att spelet vill locka spelare som gillar taktiska gruppspel, med en förkärlek för att hacka och slå sig igenom våg efter våg av fiender. Spelet levererar detta i överflöd. Den spelare som vill ha ett fantasy-medeltida smyga-och-finta-spel med Splinter Cell-känsla, får fortsätta leta…
