I Isle of Skye (av Alexander Pfister och Andreas Pelikan), årets vinnare av Spiel des Jahres Kennerspiel, ska spelarna bygga klanområden i Skottland. Det ser väldigt mycket ut som Carcassonne, men låt inte skenet bedra er. Det här handlar till stor del om att göra smarta affärer och mindre om att pussla brickor.
Kategorin Kennerspiel är för till för lite matiga och strategiska spel, och jag blev lite förvånad över att det här spelet var med i kategorin. Reglerna och flytet i spelet är nämligen väldigt enkla, och jag skulle nog tänkt mig snäppet tyngre spel där. I spelet börjar man med en bricka med sitt slott på, och precis som i Carcassonne ska andra brickor läggas till för att skapa ett större klanområde som förhoppningsvis ger ägaren många poäng. Här bygger dock varje spelare egna småpussel istället för ett stort gemensamt. Man spelar fem eller sex rundor beroende på spelarantal, och varje nytt spel slumpar man fyra saker som man får poäng för. Ibland vill man kanske samla massor av boskap, ibland vill man skapa inhägnade områden eller kombinationer av byggnader. Alla poänggivande saker räknas tre gånger under spelets gång, men i olika rundor. Man vill alltså hålla lite koll på både vad som ger poäng just nu och om man kan förbereda för kommande rundor.
Allra först i rundan får alla spelare inkomst, minst fem guldmynt men ofta mer beroende på hur man byggt tidigare i spelet. Därefter drar alla tre slumpade brickor och lägger ut framför en hemlig skärm. Bakom skärmen prissätter man nu två av brickorna och den tredje kasserar man. När alla spelare är klara lyfter man undan skärmarna, och nu har alla spelare i tur och ordning chansen att köpa exakt en bricka av någon annan spelare. Problemet är att man bara får handla för pengar man har i handen, så man måste göra en avvägning hur mycket pengar man ska lägga ner på de egna brickorna. När alla haft chansen att handla måste återstående brickor köpas av spelarna själva, så alla pengar som ligger kvar på bordet går tillbaka till banken. Därefter pusslar man in brickorna i sitt land och sist i rundan räknar man poäng. Krångligare än så här är det inte rent regelmässigt, men det innebär inte att det är en lätt uppgift att prissätta brickorna och bestämma om och i så fall vad man vill handla av någon annan.
Några av brickorna innehåller bonusvillkor som räknas i slutet av spelet, exempelvis en poäng för varje två får man har. Det gör att innehåll på brickorna kan vara intressant även om man dragit poängkategorier som saknar exempelvis båtar eller bondgårdar.
Jag föll direkt för det här spelet, man har stor frihet men det är ändå jobbiga beslut. Skulle andra spelare köpa dina brickor kommer du i gengäld att ha mycket mer pengar att röra dig med nästa runda, så det blir väldigt balanserat. De slumpvis dragna poängbrickorna känns lite som Kingdom Builder och gör att spelet blir mer varierat mellan gångerna.
Jag inledde med att skriva att jag blev lite förvånad över att ett så pass enkelt spel vann kategorin kennerspiel, men jag måste ändå säga att det är en värdig vinnare. Det här skulle mycket väl kunna bli en ny gatewayklassiker som introducerar nya människor till den fantastiska världen av moderna sällskapsspel.
