Jag kommer ihåg första gången jag såg The Shining. Jag satt under en filt och kramade en kudde, filmmusikens långa skärande toner letade sig in till mig och mina minnen från filmen är brottstycken som jag lyckades skymta när jag då och då vågade kika ut ifrån mitt improviserade skyddsrum. Jag har aldrig varit så rädd sedan dess, men jag har försökt att nå samma känsla. Jag har konsumerat all skräck jag kommit över i form av spel, böcker och filmer.
Jag har skrivit C-uppsats om skräck för att försöka ta reda på vad som är så lockande med denna genre. Vad är det som gör att en del av oss aktivt söker oss till upplevelser som vi tycker är obehagliga? Utan att snöa in allt för mycket så handlar det antagligen om att nå katarsis, ett tillstånd där vi kan pusta ut efter att vi genomgått mycket starka känslor. Under antikens Grekland tog sig människor dit genom att titta på en tragedi och förfasa sig över hur hemskt det var när Medea hängde sina båda söner. I dag väljer en del av oss att titta på en skräckfilm, eller läsa en bok om en tragisk kärlekshistoria. Genom att uppleva svåra situationer från ett säkert avstånd får vi pröva och öva oss på starka primitiva känslor som vi förhoppningsvis slipper hantera i vårt verkliga liv, och där finns det något lockande som kittlar oss.
Det första rena skräckspelet jag kommer ihåg att jag spelade var Alone in the Dark. 3D-grafiken och de cineastiska kameravinklarna skapade stämning tillsammans med miljöerna och trots att jag tycker om spelet kan jag inte påstå att det egentligen erbjöd någon skrämmande upplevelse. De första Resident Evil-spelen arbetade vidare med samma koncept och lyckades återigen skapa obehagliga miljöer fyllda med ledtrådar och hemligheter samt en lång rad effektiva jump scares. Längre fram kom Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth och Amnesia, två spel där du antingen inte hade någon möjlighet att kämpa mot de som förföljde dig eller där du större delen av tiden var för dåligt utrustade och tjänade mer på att försöka gömma dig. De här båda spelen väckte något tidigare skräckspel inte lyckats, förutom att skapa en läskig stämning gav de mig ett stresspåslag varje gång jag var tvungen att försöka smyga förbi de hemskheter som var ute efter mig. Ett villkor för att nå dit var ett nedsläckt rum och ett par hörlurar.
Hade spelet presenterats på en vanlig skärm hade jag nog gäspat och ryckt på axlarna
I förra veckan påbörjade jag min resa genom nya Resident Evil i VR och jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte varit så här skraj sedan jag satt under filten och gömde mig från The Shining för 25 år sedan. Jag hoppar högt när jag stöter till ett bord och en flaska trillar i golvet. Jag smyger över knarrande brädgolv och kikar försiktigt runt hörnen. Jag ryggar instinktivt tillbaka och blundar när något kommer emot mig. VR och olika tillbehör som stärker immersionen i spel är välkomna och kan säkert förhöja mängder av olika spelupplevelser, men just nu är jag bara intresserad av skräckspelen.
