Vi är alla en, eller har mött en massa “Ibelin:s” i våra liv.
De senaste dagarna har en funktionshindrads eftermäle fått uppmärksamhet i internationell media. Idag översattes dessutom den norska nrk.no artikeln av SVT för att underlätta för oss svenskspråkiga.
Jag har själv både haft förmånen att känna personer som haft liknande diagnos som Mats, med tidigt dödsdom från läkare. Jag minns den påtagliga cynismen redan i tidig barndom och de vuxna förmaningarna att det var något man inte skulle prata om. Jag minns också tillbaka på den sorglöshet den diagnostiserade själv hade, vilket smittade oss, dennes barnsligt naiva vänner. Barn är ändå barn. Lek är lek. En kompis är en kompis. Oavsett om den har ett funktionshinder eller inte.
Men framförallt har jag genom åren, både som aktiv spelare, men framförallt genom att ha jobbat som spelkonsulent, nationellt spelkulturansvarig, ungdomsledare och nu på sista tiden som kommunal företrädare, mött oräkneliga Ibelin:s som så tydligt använder spelen för att normalisera sina liv eller åtminstone glömma det elände det liv vi andra ser medför.
Jag blir, gång efter annan, bestört över den syn allmänheten har på spelkulturen. Både hur vi beslutsfattare prioriterar detta potential att låta människor mötas (spel är trots allt mycket större fritidsintresse än någon idrott) men framförallt föräldrars nonchalanta och fördomsfulla bemötande av sina barns viktigaste plattform, där det vanligaste felet är att förminska en spelens sociala delar till enkel eskapism.
När jag recenserade bok om barns dataspelsmissbruk för några år sedan, https://spelkult.se/nar-vi-slapper-kontrollen/, där en numera känd tv-profil lade över och byggde hela sin affärsmodell på att skambelägga de utsatta barnen (det var min subjektiva slutsats som jag då aktivt försökte tona ner för en nyanserad recension) blev jag kontaktad av ännu fler författare och fackpersoner, som ville få synas i rampljuset, för att sälja sina böcker och vårdplatser. Vårdplatser där inte sällan utsatta barn blev tvångsvårdade tillsammans med tungt kriminella och drogmissbrukare, pga sina föräldrars eller samhällets tillkortakommanden). Jag kände mig tvungen att ignorera deras recensionsex för att inte medverka i detta enformiga fördömande.
Men jag önskar jag haft kraft att säga ifrån mer.
Jag önskar att alla minns Ibelin, inte för att dröja kvar i någon slags medömkan, utan för att se alla dem i sin närhet som behöver acceptans för det viktigaste intresset i sina liv. Att minnas Ibelin innebär inte att vi glömmer Mats, det innebär enbart att vi ser Mats för de styrkor han var stolt och glad över.
Och för varje förälder därute som oroar sig för sina barns skärmtid, börja med att intressera er och adressera det riktiga problemet till varför de inte för det NI anser viktigt. Acceptans är så otroligt viktigt dreamjackpot, och om man dessutom visa att man har en genuin förståelse så har man ofta nått ända fram.
Se varandra därute, särskilt era nära och kära!
fotnot: den illustrerande bilden föreställer helt andra glada spelande barn än Mats.
