Av en slump råkade jag bli förhäxad vid kunskapskanalen när de var mitt uppe i sin sändning av föreläsningar från Nordic Game Conference.
Jag som annars aldrig fastnar vid TV-mediet blev sittandes, kunskapstörstande som om jag aldrig förr hört en spelkulturdebatt. Så pass hög var kvalitén i de föreläsare, paneldebattörer och monologframställare som rullades fram på löpande band.
Jag har inte sett alla inslagen, men av de jag sett var det några som gav intryck.
Det första inslaget var en föreläsning av Chris Avellone som berättade om sin bakgrund som bordsrollspelare, spelledare och hur detta långsiktigt fört honom in i dataspelsbranschen där han hans rollspelsbakgrund gjort stort avtryck, särskilt i Fallout-serien. En igenkännare många av oss nördar misstänker jag. Men bortsett från myset i igenkänningsfaktorn fick han inte jättemycket sagt annat än analysen av hur man kan använda bordsrollspel i dataspelens kreativa process.
Brie Code från Ubisoft gav en inblick i hur utvecklingen skett, från att hon varit ensam kvinnlig programmerare i sina team, till att man nu insett vikten av att ha en genomtänkt mångfald i sina utvecklingsteam. Kanske inget revolutionerande ur en skandinavisk synvinkel, men ack så viktigt i en internationell spelutvecklarblick.
Mer ingående var dock David Gaider som varit manusförfattare till det framgångsrika Dragon Age. Han berättade ingående om de processer som lett fram till att man tagit fasta på sina karaktärers sexualitet och kärleksliv. Både vad som föranlett detta och hur detta speglats både i spelen och bland spelarna. En inte helt smärtfri process som är intressant att få en inblick i.
Min stora behållning var dock av en helt annan karaktär och en mycket svårbeskriven sådan. Spelutvecklaren Ste Curran höll nämligen en nästan timlång monolog som höll nackhåren resta på mig en lång stund. Med en blandning av stå-upp och poetry-slam ger han sig in på en intelligent monolog om spelens nytta utifrån utmaningen att framställa och behandla den sanna kärleken i och runt spelen. Om man ska se något nyskapande i spelkulturdebatten i år så är nog dessa 50 minuter de mest värda någonsin. Den är så pass bra att man bör pracka på den på kulturtyckare i sin omgivning. Så buss på!
Värsta besvikelsen var dock branchpanelen med framgångsrika utgivare när de på ett cyniskt och billigt sätt ombads diskutera vad man inte ska göra när man pitchar sin spelidé. Det var kanske inte så mycket deltagarna som höll en låg nivå, för de försökte framföra en hel del matnyttigheter. Men frågeställningen var taffligt ställd och gjorde inte en rättvis bild av en annars imponerande konferens.
Men för all del, låt dig inte avskräckas av eventuella sågningar. För innehållet adresserar olika målgrupper och är man mitt i en uppstartsprocess för att ge ut sitt spel kanske man får ut massor av matnyttigt där jag finner föga. Likaså, dyk gärna ner i de inslag jag missat. Kanske har du redan sett några, eller rent av samma som jag refererar till. Tveka inte att dela med dig av dina tankar i kommentarerna!
