Recension Kingdom Come: Deliverance

Kingdom Come: Deliverance, utvecklat av Tjeckiska Warhorse Studios finansierade sitt medeltidsrollspel med råge på Kickstarter samtidigt som man lovade att släppa spelet 2015. Nu kommer vår recension med tillhörande maffiga videogenomgång.

 

 

Kanske var det tur att man höll på det till Februari 2018, för när man utlovat ett realistiskt ensamspelar sandlåderollspel i ett historiskt korrekt Böhmen och dessutom satte ribban extremt högt med sina historiskt korrekta stridsmoment så fick det många att höja på ögonbrynen. Jag var en av dem och jag måste tillstå att jag var något skeptisk. När något låter för bra för att vara sant, så brukar det vara för bra för att vara sant. Att studion i Prag dessutom inte bara var ganska liten för ett projekt av den här storleken. Några i gänget har i och för sig jobbat med Mafia-serien sedan tidigare, men det var inte nog med säkerhet för en fegis. Detta ångrade jag bittert när jag började ana hur långt äpplena skulle falla från trädet.

Så kom då snart spelsläpp och inom några dagar visade vi en förhandstitt där vi inte bara trånade åt allt vackert, utan också förfasade oss över alla de buggar som spelet drogs med. Kort sammanfattat kan man påstå att vilket annat spel som helst hade störtdykt och försvunnit i glömskan av hela spelarbasen, men det här blev snabbt förlåtet och i takt med att spelarbasen rapporterade in buggar och irritationsmoment så har spelet blivit riktigt lustfyllt. Visst, det dras fortfarande med en del irriterande moment. Som det faktum att 25% av de du samtalar med envisas med att visa ryggen mot dig och annat smått och gott. Men det flyter på och det engagerar.

 

Trots att huvudstoryn enkelt linjär så har man målat upp en intressant historia som engagerar dig i den utsatthet du inledningsvis känner. Du och dina grannar tvingas fly hals över huvud och odlar någon slags kollektivt samförstånd i er flyktingsituation. Detta utanförskap som du inledningsvis kräver att du, med mer eller mindre ljusskygga handlingar hjälper dina gamla grannar ur fattigdom och elände, får en att tänka på dagens flykting och tiggeridebatt. Särskilt när du lyckas ta dig lite längre än dina gamla grannar och därmed får något av lokal hjältestatus och förhoppningsvis blir erkänd av traktens adel (som förövrigt bekläds med utvecklarnas ansikten).

I detta fullfjädrade sandlåderollspel kan du helt gå din egen väg och göra allt, bortsett från att slå ner dina bopålar och driva en verksamhet. För det krävs dock insikten att det stänger många dörrar. Spelets ryktessystem är mycket intrikat och din framfart gör dig (ö)känd. Handlare vägrar handla med dig, folk skyr dig och du blir efterlyst om du beter dig illa i en landsända. Med tanke på att världen är ganska kompakt och huvudstoryn inte sällan är det enda sättet att ordentligt lära sig olika förmågor, som att slåss, jaga m.m. så förväntas äventyret även fösa runt dig i varenda lilla by och prata med folk lite överallt. Därför är min erfarenhet, att du gör bäst i att hålla dig på den utstakade vägen.

Jag fick nämligen surt starta om mitt spel när jag insåg att jag haft lite för roligt i min iver att testa spelets gränser. Kan man leva med att inte ha de bästa prylarna och en stor penningpung så är huvudplotten med alla dess sidoavstickare riktigt engagerande. Att man lyckats skapa ett levande samhälle som tycks leva sitt eget liv gör det enklare att känna sig engagerad när man hjälper folk i bygden. Att ryktessystemet dessutom bygger på att du odlar ditt rykte för att bibehålla hjältestatus gör det inte mindre engagerande. Måste man dra fram något negativt i det sammanhanget så kanske det är att det kan vara lite för enkelt att komma undan med grova brott, även om man blir tagen på bar gärning.

 

Warhorse har varit idoga i sin vision av att skapa en realistisk medeltid och även om man senare tillät att man kan spara spelet, åtminstone för att pausa spelandet, så måste powerplayare använda sällsynta, “Savior Schnapps” för detta. Om man köper spelets vision så är det logiskt, det är trots allt “Dungeons & no Dragons” som tydligt utlovats. Hade jag varit historia- och samhällskunskapslärare hade jag inte tvekat att tryggt använda det här spelet i undervisningen. För även om vissa karaktärer är fritt tolkade så har det med så mycket detaljer och politiska strömningar att man häpnar. Att det dessutom presenteras så lustfyllt borde göra även den mest uttråkade eleven uppmärksam.

 

Kartan i sig är ett konstverk, tydligt inspirerad av historiska källor, men ändå med de funktioner man kan vänta sig av ett rollspel. Att det dessutom går zooma in och ut nästan helt sömlöst och få nya illuminerade kartbilder gör inte saken sämre, ett sant mästerverk. Det sätt världen är sammanflätad, inte bara genom att alla NPC interagerar med varandra och utför dagliga sysslor till en detalj som får en experimentell arkeolog att verka amatörmässig.
Det är ett imponerande hantverk man lyckats med i en så liten studio. Inte bara är det vackert som det förslår, det flyter på bra också.

 

De realistiska striderna med sitt unika och svårbemästrade upplägg är en klass för sig då det ger ett djup åt varje batalj. Hur erfaren man än är så drar man sig för att gå in i strid med fler motståndare.

Och antagligen är det här spelarbasen har förlåtit alla buggar. För spelet är rakt igenom ett mästerverk som uppfyller allt man utlovat och mer därtill. Man är frestad att stanna i Böhmen 1403, för resten av sin sin spelenhets liv.