De allra flesta stora historiska händelser har utgjort tema för minst ett brädspel. Men den brittiska kampen för kvinnlig rösträtt har inte funnits representerad — förrän nu.
Under tidigt 1900-tal skapades visserligen åtminstone tre spel som handlade om suffragettrörelsen. Och 2020 kom spelet The Vote, som handlar om kampen för kvinnors rösträtt i USA. Men svensken Ulrik Wemmenhed är den förste brädspelsskaparen på över hundra år som inspirerats av de brittiska kvinnornas arbete för att få rösträtt.
En överblick av spelet
I spelet Suffrage tar varje spelare rollen som en av sex framträdande kvinnosakskvinnor. Under spelets gång försöker alla samla så många anhängare som möjligt, och målet är att få det brittiska parlamentet att rösta ja till kvinnors rösträtt.
Den viktigaste komponenten i spelet är en rejäl kortlek. Det ligger fem kort öppna på bordet, och när det är din tur väljer du att plocka ett av korten. De flesta kort innebär att du genast utför en handling, men några ska sparas till senare. Vissa kort är specifikt kopplade till en person, och får bara spelas av den personen.
Det finns fyra olika typer av anhängare, som representeras av spelpjäser i olika färger: Överklass, arbetarklass, militanta suffragetter och laglydiga suffragister. Olika kort kommer att ge dig fler anhängare av en viss typ, men du riskerar också att förlora anhängare om du gör något som de inte gillar.
När du har samlat på dig minst tio anhängare, kan du chansa på att dra kort ur parlamentskortleken (lika många kort som du har anhängare), och om du får tio eller fler ja-röster har du vunnit spelet.
Regelhäftet är tunt och det tar inte lång tid att komma igång med spelet. Något som jag saknar i reglerna är en liten inledning som ger mig en uppfattning om vad det är för typ av spel och vad målet är. Nu vet jag från början inte ens om det är ett samarbetsspel eller inte.
Kort och meeples
Något som verkligen imponerar med Suffrage, särskilt med tanke på att det tillverkats utan inblandning av något stort företag, är kvaliteten på komponenterna. De små anhängar-figurerna i trä är specialdesignade med tidstypiska stora hattar. Korten innehåller intressant information och har riktigt fina illustrationer, gjorda av Beo Winroth.
Min enda invändning mot spelets utformning är ett dåligt designbeslut när det gäller de personliga korten. De korten är som sagt kopplade till en specifik historisk person och kan bara spelas av en spelare. Men namnen på korten är skrivna med vit text på gul bakgrund, vilket ger nästan obefintlig kontrast. Det är svårt att se vilka kort som just jag kan spela av dem som ligger ute på bordet.
Pedagogik, strategi och känsla
Det är tydligt att spelskaparen vill utbilda såväl som underhålla. Allt, från händelserna på korten ner till hur många spelpjäser det finns av varje färg, har historiska förlagor. Det är genomtänkt och tydligt att det finns stor kunskap bakom. Det är nog omöjligt att spela det Suffrage utan att råka lära sig något på kuppen. Särskilt snyggt är det hur spelet får fram rösträttskämparnas olika inriktningar och fokus.
Något av det svåraste i brädspelkonstruktion är att få till bra interaktion mellan spelarna, så att det inte känns som patiens. Det är något jag till viss del saknar även i Suffrage. En del kort påverkar alla spelare, och en del kort kan spelas ut som reaktion på vad andra spelare gör. Men jag hade gärna haft ännu mer konkurrens.
Jag hör till dem som uppskattar enkla, snabba spel. Tunga strategispel som tar många timmar är inget för mig. Därför känns det lite konstigt att min främsta invändning mot Suffrage är att det är för enkelt. För att ett spel ska bli intressant måste jag få känslan av att något står på spel, det måste bli lite svettigt. Jag upplever aldrig riktigt det när jag spelar Suffrage. Det är ganska uppenbart vilket av de fem korten jag bör spela, särskilt om jag tidigt i spelet har valt att fokusera på en viss typ av anhängare (det vill säga samlar på en viss färg). Då kan jag oftast välja kort där jag inte riskerar att förlora anhängare, eftersom jag helt enkelt inte har några av just den färgen. Samtidigt uppskattar jag att spelet flyter på i högt tempo, det finns ingen seg väntetid.
Sammanfattningsvis
Det här är inget spel för strateginördarna, men däremot för historienördarna. Det är lite för mycket “guidad tur” och lite för få valmöjligheter. Dock är det snyggt, lättsamt och trevligt. Jag kan absolut se det som en filler eller som ett familjespel för dem som har lite äldre barn (eller vill spela något med sina föräldrar).
