Storm över Königsberg – Aktuell berättelse i historisk tappning

En rå, omsorgsfull och finstämd skildring av en grupp människoöden under ett par oktoberdagar i andra världskrigets slutskede.

Storm över Königsberg utspelades i Ostpreussen hösten år 1944. Uppsättningen ägde rum 30 oktober till 1 november 2015 på Hallanda Säteri utanför Ulricehamn.  Lajvet samlade omkring 40 deltagare och var ett samarrangemang mellan Fronthistoriska föreningen och Alternaliv.

Inklämd i ett gränsområde mellan den sovjetiska stridslinjen och de allierades bombningar i väster låg godset Eisenhof, den fiktiva gård, som var ianspråkstagen som evakueringsplats och tillfällig sjukstuga och vid vilken lajvet utspelade sig:

“Tanken var att kunna ge en bild av hur Tyskland kunde bli som det blev under 30- och 40-talen. Det är som ett monster som växer av sig själv och som till slut inte går att stoppa. Mitt i allt detta levde tyskarna. Både de som hade röstat fram Hitler, och de övriga. Alla drabbades i slutänden. Östfronten var en bra spelplan eftersom den absoluta majoriteten av alla tyska förband stred på den sidan, eftersom paniken över Sovjets framfart var så stor, och eftersom klimatet ligger så nära vårt eget.”, skriver Henrik Summanen – en av arrangörerna.

Deltagarnas roller var uppdelade i olika fraktioner med olika status: Gårdsfolket på godset, De evakuerade från Königsberg,  flyktingar från gränsområdena, krigsfångar och soldater som hade retirerat från gränsstriderna. Alla grupperna hade olika funktioner i spelet även om villkoren för de olika grupperna såg olika ut, beroende på samhällsposition och roll. Spelet innehöll tre kapitel som inte hade någon paus mellan sig. De innehöll olika händelseutvecklingar som drev spelet framåt. Förenklat var det ankomsten, det var vardagen och det var epilogen med sin flykt.

Krigsrapporteringen varannan timme blev en naturlig samlingspunkt.  Efter att ha hört samma propaganda upprepas gång på gång växte desperationen över att inget fått veta från den östliga front som kom allt närmre och blev allt påtagligare under spelets gång. Till slut kändes det oundvikligt: Soldaterna på gården blev allt mer rastlösa, de civila oroligare och sista natten blev en enda stor desperat festlighet balanserad på en knivsegg. Tärda av inre spänningar dansade meniga vals med de finaste av fruar, dragsspelsmusiken dränktes i sorlet av uppsluppna soldaters brokiga stämmor och döttrar rymde iväg i natten, allt eftersom godsherrens mat- och vinförråd tömdes. Alla blev sams och för stunden jämlika inför det svåra som snart skulle drabba oss.

Trots det spända läget blev spelet aldrig överdrivet eller centrerat till olika karaktärers känsloutbrott. Hela spelet igenom blev lika lågmält och finstämt som de fallande löven utanför. Soldaterna radade stoiskt upp sig i undertröjor inför hälsokontrollen, i övre salongen satt de bättre bemedlade och spelade Mah jong, artigt småpratade medan brickorna klickade under fingrarna. De skadade soldaterna fick sina sår omskötta och kunde gå ut på verandan till surrogatkaffet och morgoncigaretten. Vid eldgroparna arbetade krigsfångarna på i maklig takt. Gårdens folk plockade äpplen och krattade löv. Kriget var påtagligt nära, men aldrig desperat och livet fick ha sin gilla gång i den spända väntan på nyheter från fronten. Råheten kom inte förrän med fältpoliserna, med budskap som spred både skräck och återhållsam sorg.

Det var oundvikligt att inte reflektera över vår tids stora frågor och även att sätta dem i en historisk kontext. Detta skedde både innan, efter och under spelet. Som evakuerade var vi några av de lyckligt lottade som kunde lämna den sönderbombade staden Königsberg, nuvarande Kaliningrad. Att komma ny till ett okänt ställe, sova i en okänd säng och inte ha en given plats i tillvaron skapade en lätt en rastlöshet, utanför de sysslor som rollen kände till. Att då inte kunna låta bli att tänka på dagens flyktingar, inkvarterade i veckor, månader gav perspektiv och ödmjukhet inför bakgrunden i det spel vi spelade.

En annan fråga som blev påtaglig var tidens kollektivism och nazismen som ideologi. På fredagkvällen innan spelet satte igång anordnades det en enkel workshop kring förhållandet till nazistiska symboler och språk. Ändå var det svårt att låta bli att studsa till av den lilla röda flaggan med hakkors som pyntade bordet inne i matsalen. I spelet var det vår flagga och trygghet, men i början var det svårt att inte få med eftervärldens dom in i spelet: Vad visste man egentligen och hur mycket rättfärdigade man för sig själv de dåd som begicks utifrån kollektivets bästa? Hur hanterade fyrtiotalets tjänstemän och sjukvårdspersonal det faktum att de aktivt var en del i nazismens sorteringsideologi? Hur har vi hanterat de själva? Vår egen mörka historia som få är riktigt insatta och medvetna om idag.

“Jag har fått en ny förståelse för hur nazismen verkligen såg ut och tycker nu mer än någonsin att vi måste fortsätta lära och utbilda om historien, all historia! Lajvet var välgjort och spelarna var fantastiska nya som gamla. Tack för en otroligt jobbig och omtumlande upplevelse – ett lajv som står ut i mängden och som inspirerar till fler.” – kommentar från en deltagare

Arrangörerna upplevdes lyhörda inför detta dilemma och tog upp en del frågeställningar i samband med dessa känslor inför lajvstarten. Det som däremot inte var helt lyckosamt var den tidiga informationen på hemsidan, som upplevdes aningen otydlig utifrån arrangörernas intentioner. Det rättades senare till efter inkomna synpunkter.  På grund av spelets och ideologins bakgrund så kunde med fördel informationen hanterats med övertydlighet. Det är väldigt lätt att en arrangör blir hemmablind inför sin egen berättelse.  Även om man aldrig ska underskatta spelares förmåga så var just detta en viktig del att hantera med överdriven nogsamhet.

Detta hämtades dock upp många gånger om i samband med arrangemanget, som var ett lajv, men samtidigt en fusion med reenactement, tillsammans med Fronthistoriska föreningen. Detta bidrog till att arrangemanget blev mer filmiskt och mindre teatraliskt än många andra lajv, vilket blev nödvändigt att förhålla sig till som lajvare. Spelet gav inget utrymme för övertydliga karaktärsgestaltningar eller spelardriven handling i form av “play-to-win”. Det var snarare så att det handlade om att ta sin roll varsamt i handen med förmånen att få följa med några dagar under personens inre såväl som yttre resa.

Platsen i sig var underbar. Tiden på året likaså. De gulnande löven, de dimhöljda nejderna och den klara höstluften gav en perfekt vemodig illustration åt berättelsen. Dessutom var lajvets prolog och uppstartsfas ett lysande stämningsstycke. Utrustningskrav och scenografi höll en hög ambitionsnivå och det gjorde intrycket av tid och plats mycket påtaglig. Vinetiketter, medicinflaskor och våra resehandlingar gjorde att det gick oerhört lätt att förflytta sig 70 år tillbaka i tiden där det inte var ett dugg konstigt att njuta av tyska schlagers på knastrig trattgrammofon.

Storm över Königsberg var ett mycket välregisserat och genomarbetat arrangemang, med stor omsorg om både stora och små detaljer. Alla karaktärer hade sin plats i berättelsen och var bra balanserade mot varandra, så att utrymmet verkligen blev samtligas utan att konkurrera. Karaktärerna var välskrivna med en lagom mängd bakgrundsinformation för spelet och kluvna mellan ideologins tro på totalseger och det egna tvivlet på sig själv, sitt land eller på vad som egentligen var sant och riktigt. Historien flöt fram i olika nyanser och när lajvet var över så kände jag att berättelsen blev så som arrangörernas vision var. Och det var verkligen en utmärkt sådan. Att många spelare deltog på sitt första lajv märktes inte, då berättelsen var allas och de små stillsamma flytande scenerna blev som allra vackrast. Det var vemodigt att skiljas. Slutet var fruktansvärt och stillheten dessförinnan dallrande.

“Jag tycker att Storm över Königsberg var ytterst lyckat, just för att det var så högkvalitativt vad gäller historiskheten och för att det var lågmält. Grundberättelsen och de bakomliggande frågeställningarna får mer utrymme om inte alla deltagare samtidigt söker sitt privata klimax. Jag är otroligt nöjd och det är väldigt lite jag skulle velat se annorlunda.” – kommentar från deltagare

Det är bara att hålla tummarna för att arrangörsgruppen Alternaliv med Henrik Summanen och Tomas Walch, tillsammans med Robert *, Fredrik Tångelin, fortsätter sitt samarbete med fler verk på temat. Det är viktiga berättelser, både ur en historisk och samtida kontext, och dessutom, med Storm över Königsberg i backspegeln, strålande vackert berättat.

Text: Kristin Nilsdotter Isaksson och Johan Röklander

Foto: Herman Amanda Langland och Johan Röklander