En ny rapport om vikingatida spel nyanserar den gängse bilden att man enbart skulle haft med spel som förströelse i och på resan till efterlivet.
Att vikingatida begravningsseder (och tidigare) inkluderat spel är på intet sätt någonting nytt. På rak arm minns jag Gokstad och Björkö vars utgrävningar på 1800-talet frambringade både spelpjäser och bräden, fynd som inte på något sätt är unika i tidens båtgravar. Man har ofta enkelt förklarat detta med att de skulle fungera som förströelse efter döden, under en ovisst lång resa till och eventuellt i efterlivet. Men frågan är om inte placeringen av dessa spelpåminner mer om hur moderna brädspelare betraktar sina spelhyllor, med den statusframhävande effekt de kan ha i ett vardagsrum, där de inte sällan tagit över bokryggarna plats och roll som icebreakers vid bjudningar.
Det intressanta med denna nysläppta rapport är att det forskats på många olika båtgravar, inte mindre än 36 st över hela norra Europa. En jämförelse har gjorts angående placeringen av dessa pjäser, tärningar och bräden och där har mönster identifierats där brädet inte sällan placerats mitt bland familjen om graven inte varit bundet till en specifik person.
‘in life, strategic thinking and fighting ability were fundamental to success on the gaming board and such success accentuated the status of a warrior.’
Studien jämför olika förklaringsmodeller och eventuella förhållanden dem emellan, där det både visas på den status det låg i att framstå som en god brädspelare, inte enbart för att framhäva krigaregenskaper, för även om majoriteten av fynden påträffats i samband med manliga (och kvinnliga) krigargravar så finns även gravar som identifierats som framstående handlare med i bland fynden vilket skulle kunna visa den livskvalitetsstämpel dessa spel skulle kunna tänkas framhäva för eftervärlden. Noterbart är även att de enbart kvinnliga gravfynden med medföljande spel tycks avta ju längre fram tiden lider där spelen istället blir placerad centralt i en pargrav.
‘Placing the gaming kit in the grave served to remember or commemorate that status and skill and to make it available for the deceased in the afterlife.’
Framförallt framhäver man teorin att gravskicket bevisar vilken status brädspel faktiskt hade i det vikingatida medvetandet, både vid hemmets trygga härd, på båtresor och även i gudarnas hallar. Där spelens placering och status i graven skulle kunna ses som en strof likt en dikt på vilket sätt gravsättningen skulle framhävas för at framhäva de begravdas eftermäle.
Så även om vi upplever en brädspelsboom för tillfället ska vi kanske inte inbilla oss att det är något nytt?
