Ju fler, desto roligare! Codenames är ett lagspel där en stor grupp kan spela tillsammans utan att det blir vare sig kaosigt eller tråkigt.
Vlaada Chvátil är en spelskapare som ständigt förnyar sig. Mest känd är han kanske för Mage Knight, Galaxy Trucker och Space Alert, det förstnämnda ett episkt fantasyspel och de övriga rymdspel med stressmomentet gemensamt, men han gör även lätta partyspel. Hans senaste alster Codenames passar bäst in i den sista kategorin: Det tar fem minuter att förklara reglerna, tio minuter att spela en runda, det är socialt och framkallar många skratt. Men jag vill ändå påstå att Codenames har en nivå av klurighet som partyspel brukar sakna.
Spelplanen består av 25 ordbrickor. Några av dessa ord kommer att tillhöra det röda laget, några kommer att tillhöra det blåa laget, några är neutrala och ett ord är ”the assassin”, ett otäckt kort som man vill undvika.
Två personer utses till “spy masters”, det vill säga ett slags lagledare eller spelledare. Resten av spelarna delar in sig i två lag (rött och blått). Det går att spela med bara fyra personer, alltså två spy masters och en person i varje lag (och det finns variationer för två och tre spelare i reglerna), men roligast blir det om det är minst två personer i varje lag, alltså sex spelare totalt. Att spela med upp till fyra-fem personer i varje lag fungerar faktiskt riktigt bra.
Lagledarna är de enda som vet vilka av orden som har vilken färg, och deras uppgift är att ge ledtrådar som hjälper deras lag att peka ut rätt ord. Det blå laget ska alltså leta upp alla de blåa orden, och det röda laget ska hitta de röda orden. Det lag som först hittat alla sina ord (eller sina ”agenter” om man ska följa temat) vinner. Papper och penna är nödvändiga hjälpmedel för lagledarna för att hålla ordning på alla ord.
Ledtråden som en spy master ger till sitt lag får bestå av ett och endast ett ord, följt av en siffra som anger hur många kort som ska pekas ut. Här gäller det alltså att våga associera ganska fritt och lita på att ens lagmedlemmar tänker i liknande banor som man själv. Säkrast är förstås att ge en ledtråd till bara ett ord (ett kort), men dels får man ju aldrig något försprång på det sättet, och dels blir spelet mycket tråkigare! Som spy master måste man också se upp så att man inte ger en ledtråd som också kan passa in på något av motståndarlagets kort, ett neutralt kort eller i värsta fall the assassin-kortet.
När det är dags för laget att peka ut de kort som de tror är de rätta, är det viktigt att ta dem i rätt ordning och börja med det som man är mest säker på. Så fort laget pekar ut ett felaktigt kort (som har det andra lagets färg eller är neutralt), går nämligen turen över till det andra laget. Och skulle de peka på assassin-kortet, då är spelet slut och de har förlorat.
Som spy master kommer du att slita ditt hår när du försöker tänka ut den bästa ledtråden och sedan bita på naglarna när du hör hur dina lagmedlemmar resonerar hit och dit och är på vippen att peka ut helt andra ord än de du tänkt dig – men du får givetvis inte med en min röja om de är på rätt eller fel väg. Även när de har gissat är det viktigt att du inte ropar ”Ja! Det var så jag tänkte!” eller ”Nej! Hur kunde ni inte fatta det?”, utan behåller ditt pokeransikte.
Som lagspelare måste du våga associera utanför dina vanliga banor och sedan övertyga dina lagkamrater om att det är just du som fattat hur er spy master tänker. Båda rollerna är roliga och kräver en hel del tankearbete.
Temat med hemliga agenter är egentligen helt underordnat i det här spelet, men det funkar ändå förvånansvärt bra; det är spännande och det känns som att man tar risker på riktigt. Alla grupper jag har spelat med har velat spela om och om igen, och det finns så pass många kort i lådan att det inte är någon risk för upprepningar.
Det enda som kan få spelet att stanna upp, är om en spy master drabbas av totalt hjärnsläpp och inte kan komma på en enda ledtråd. Det kan upplevas som stressigt, särskilt om motståndarlaget plockar fram timglaset och sekunderna tickar iväg. Men det behöver inte förstöra stämningen, så länge man har en hyfsat trevlig spelgrupp. Ibland går det verkligen inte att hitta en ledtråd som passar in på flera av de ord som finns kvar, och då får man som spy master så klart nöja sig med att ge en ledtråd på bara ett ord.
Med Codenames tycker jag att Chvátil hittat en perfekt balans mellan roligt och svårt, lättsamt och spännande. Det här är ett spel som passar nästan alla typer av spelare och åldrar (man måste kunna engelska, förstås) och som jag tror kommer att vara en favorit under lång tid framöver.
[bgg id=178900]
[boardgamepricebox id=15872 destination=SE currency=SEK stock=Y]
