Min första recension här på Spelkult tänkte jag tillägna ett unikt och nytänkande spel som i och för sig blivit väldigt hypat av de som testat det, men som ändå är relativt okänt för de flesta. Hanabi av Antoine Bauza (mest känd för skrällsuccén 7 Wonders) är ett litet samarbetsspel för 2-5 spelare (det funkar bäst på 3 eller 4) där man spelar bakfulla kinesiska pyrotekniker som ska försöka få fart på festens fyrverkerier. Ta temat med en rejäl nypa salt, det är ganska löst draperat över en knastertorr och abstrakt mekanism.
Kortleken består av fem färger, och varje färg består i sin tur av korten 1, 1, 1, 2, 2, 3, 3, 4, 4, 5. Målet är att ordna fem högar på bordet (en för varje färg) med ett kort av varje valör i stigande ordning (det finns alltså fler kort än vad som behövs för högarna, vilket är tur). Leken blandas och varje spelare får fyra eller fem kort (beroende på hur många man är som spelar). Nu kommer det som skiljer Hanabi från andra kortspel: Korten vänds så att spelaren har baksidan mot sig och alltså inte kan se sina egna kort, men väl alla andras. Spelarna turas sen om att medurs göra en av tre möjliga handlingar. En spelare kan välja att GE EN LEDTRÅD, SAKA eller SPELA. Om man väljer att ge en ledtråd så väljer man en annan spelare och får sen peka ut antingen alla kort av en viss valör (“Här är dina tvåor”) eller alla kort av en viss färg (“Här är dina röda kort”). Att ge en ledtråd kostar 1 ledtrådsmarkör, och man startar med 8 sådana (har man inga ledtrådsmarkörer kvar så går det givetvis inte att ge utföra den här handlingen). Att saka innebär att man slänger ett av sina kort och får tillbaka en ledtrådsmarkör. Att spela är precis vad det låter som, man spelar ett av sina kort och hoppas att det passar in med de som redan finns på bordet (är det dessutom en femma så får man tillbaka en ledtrådsmarkör som bonus för att man gjort klart en hel serie). Om kortet inte är spelbart blir gruppen av med ett liv, gör man av med tre liv har man förlorat spelet. Om man spelat eller sakat kort så drar man ett nytt i slutet av sin runda.
Eftersom ingen vet något om sina kort i början måste man ge ledtrådar för att kunna börja få ner kort på bordet. Att saka kan ju vara farligt, det finns bara en femma i varje färg så slänger man den kan man inte bygga klart den högen. Samma sak om man exempelvis redan kastat en röd trea, då vill man inte förlora den andra. När man tar sista kortet i leken kör man en sista vända och sen räknar man helt enkelt hur många kort man fått ut och läser av på en liten tabell hur bra man klarade sig (vi har ännu inte lyckats få ut alla 25 korten, vårt rekord är 24).
Det här spelet bygger på att 8 ledtrådar inte riktigt räcker till, så man måste verkligen anstränga sig för att ge bra ledtrådar som helst ger information till mer än en spelare. Det är svåra beslut, och dessutom måste den som får ledtråden tolka den på samma sätt som den som ger ledtråden (“Jaha, han pekade ut mitt röda kort, innebär det att jag borde spela det eller slänga det?”). Det kan inte nog understrykas att det här är ett spel för folk som älskar slutledningsmomentet och som inte räds en skvätt beslutsångest. Hanabi passar inte riktigt alla, men det är förvånansvärt få vi har introducerat det för som inte gillat det. Jag förstår om det låter knastertorrt och tråkigt, och temat är ju som sagt löst påklistrat. Trots detta har det här lilla spelet seglat upp som ett av våra absoluta favoritspel, och eftersom varje runda tar mindre än en halvtimme så blir det gärna både två och tre efter varandra. Med tiden utvecklas mönster och nya sätt att tänka och kommunicera, så det går att bli bättre med träning. Skulle man mot förmodan inte tycka att det vanliga spelet är utmanande nog kan man inkludera en sjätte regnbågsfärgad serie kort för att öka svårighetsgraden. Det finns flera regelvarianter för det.
Summeringen blir alltså att det inte passar alla, men att du borde prova innan du avfärdar det. Och om ni undrar varför jag satt lite lägre betyg på komponenterna så är det för att några av färgerna är lätta att blanda samman, även om man inte har nedsatt färgseende, särskilt i dåligt ljus. Det finns symboler på korten för att avhjälpa detta, men de hade ändå kunnat välja mer distinkta färger för att underlätta det hela.
