Hyran ska in om två veckor så ditt enda alternativ är att dra igång den enarmade banditen du har i vardagsrummet. Frågor på det?
Luck be a Landlord är en ”roguelike deckbuilder”. På svenska betyder det att du ska bygga en lek genom att välja fiffiga kombinationer av kort, som du sedan spelar för att klara utmaningar. Förlorar du måste du börja om.
Skaparen Dan Dilorio har inspirerats av ikoniska Slay the Spire men den uppenbara skillnaden är att du inte har kort. Varje gång du trycker på ”Spin” dyker ett urval av dina symboler upp och pengarna rullar in. Efter varje spin får du chansen att välja en ny symbol, och ibland bonusföremål.
Efter ett antal rundor ska hyran in – kan du inte betala har du förlorat. Varje nivå blir hyran högre och hyresvärden allt taskigare.
Satir och rent trams
Dan Dilorio skapade LBAL när han var så fattig att han inte hade råd med medicin. Han började fundera – varför ska man ens betala hyra? Varför kan man inte bara generera pengar med en knapp? Att ”besegra kapitalismen” är det slutgiltiga målet i spelet men den politiska dimensionen är knappast påträngande.
Framförallt är LBAL en sprudlande hyllning till trams. Den gamla damen genererar inkomst när hon hamnar bredvid diamanter och Dry Martinis. Småbarnet blir mer värt när det förstör bubblor och piňatas. Andra symboler blir permanent bättre när de förbrukar andra symboler – mata geologen med ädelstenar, dykaren med skaldjur. Din maskin kan vara byggd av skator, Robin Hood, miljardärer och kokosnötter. Bara det är fantastiskt.
Seriöst alltså – det här är en varning. Var beredd på att ”bara en gång till” från och med nu betyder fem gånger till.
Vanebildande
Jag kanske är primitiv men jag gillar verkligen när det plingar och rasslar. Jag gillar att sätta ihop sköna kombos av symboler och prylar i högt tempo. Soundtracket är sofistikerat och lyfter hela upplevelsen. Jag vill inte glorifiera kasinon men musiken förvandlar mig till en gambler i kostym och solglasögon från nån James Bondfilm. Jag känner mig sällan som en desperat hyresgäst i pyjamas, trots att jag rätt ofta blir vräkt.
Alla som spelat deckbuilders vet hur viktigt det är att rensa ut dåliga kort. LBAL känns som en slimmad lek – det finns inte en död sekund, inga onödiga moment. Därför är det också väldigt beroendeframkallande. Seriöst alltså – det här är en varning. Var beredd på att ”bara en gång till” från och med nu betyder fem gånger till.
Till skillnad från många roguelikes sparas dina framsteg efter varje nivå. En nivå tar max en halvtimme – detta sänker tröskeln till att försöka igen om du förlorar.
Tur och otur
Den ständiga kritiken mot roguelike deckbuilders är att de i slutändan bygger på tur. Slumpen avgör vilka kort du får välja, vilka prylar du hittar som ger dig avgörande bonusar. Luck be a Landlord är inget undantag.
Tidigt i spelet har du ganska mycket utrymme att lalla runt men i takt med att hyresavtalet blir allt orimligare måste du ha ett allt större fokus på synergier. Tyvärr blir du också mer beroende av mirakel på de senare nivåerna. Paradoxalt nog får alltså din strategi mindre betydelse ju bättre du blir på spelet.
Men, glöm inte bort att du faktiskt spelar på en enarmad bandit. Då känns (o)turen lättare att acceptera.
Högkoncentrerad underhållning
Luck be a Landlord tar fem sekunder att lära sig. Det är tight och beroendeframkallande. Efter 20 timmar är jag visserligen proppmätt på konceptet men efter de 20 timmarna har jag fått lika mycket underhållning som från 200 timmar av Slay the Spire.
LBAL är ett imponerande verk som lyckas vara både tramsigt och coolt.
