I Visby, på en ö som varit föremål för svåra och tunga realpolitiska händelser de senaste åren, pågår nu Medeltidsveckan för fullt.
Jag skulle vara här på semester och samtidigt bevaka en del spelrelaterade händelser. Jag har inte bevakat någon särskild händelse i år utan tagit ett steg åt sidan för att i ljuset av samtiden betrakta Medeltidsveckan och vad veckan betyder för mig.
I år har det blivit så tydligt; veckan som är dedikerad till medeltiden, men framförallt bejakar lusten till livet och lusten till lek mellan generationer. Det är barnens vecka, men det är samtidigt de vanligtvis trötta föräldrarnas och farföräldrarnas vecka. I vårt moderna samhälle med tydliga gränser mellan lek och allvar och åldersuppdelade aktiviteter suddar denna vecka ut allt.
Här får fyrtioåriga mammor och pappor springa runt och slåss med latexsvärd på käpphästar tillsammans med sina barn, barn gå tillsammans med sin mormor och frossa i bloddrypande medeltida spökberättelser vid lägerelden, hela familjer som tillsammans sitter och kämpar med att tillverka varsin första medeltida läderväska- och där vuxna och barn för vara noviser och lära sig tillsammans. Där en äldre kvinna lämnar rollatorn och går på spontan dansworkshop med några fnittrande tonårstjejer. Den kollektiva magin och förväntan i väntan på Trix årliga eldshow i Nordegravar.
Det är en vecka av skratt, lärande och upplevelser mellan generationgränser och på allas villkor.
Jag känner inte till någon annan plats i Sverige där detta sker så massivt som under en hel vecka, långt ifrån vardagen. Men det borde ske. På fler platser och på många platser i vårt land. För det är i leken och lusten som det verkligt allvarsamma kommer fram. Det är i sårbarheten att tillsammans vara nybörjare som lärandet uppstår och mest av allt lär vi oss att vara människor- tillsammans!
Vivat för Medeltidsveckan och alla som gör den möjlig!
